I dag finns det cirka 2 000 kommuner och regioner i Europa som är så kritiska till frihandelsavtalet med Kanada att de förklarat sig som CETA-fri-zon. Därmed motsätter de sig alla försök till att försvaga nationella eller europeiska regelverk vad gäller miljö, hälsa, kultur, arbets- och konsumentskydd samt bevarandet av offentliga tjänster. Staden Rom är den senaste regionen som gått med. Men i Malmö vill inte kommunen diskutera frågan, och motiverar det med att den ligger hos den Svenska regeringen.

Vi som i flera år har diskuterat den förskjutning av makt från demokratiska beslut till storföretagens styrelserum som CETA och TTIP innebär, är besvikna över att Sverige inte har diskuterat frågan. Vare sig massmedier eller regering och riksdag har tagit fram en realistisk konsekvensbeskrivning av vad CETA och TTIP innebär för den svenska demokratin och presenterat den för allmänheten. Varför är inte den fria pressen intresserad?

Ute i Europa är intresset mycket stort för att diskutera och kritisera frihadelsavtalens konsekvenser, men i Sverige tiger media om detta. Att frihandelsavtalen kommer att begränsa det kommunala utrymmet för politiska beslut, som till exempel att ställa etiska eller miljökrav i upphandlingar, att begränsa utsläpp av partiklar från bilar och bussar, att kräva att företag som lägger anbud inte ska vara verksamma i skatteparadis och ta bort möjligheten att återkommunalisera verksamheter med mera.

I CETA och TTIP ges företagen möjlighet att stämma stater om deras vinst hotas, och de har också rätt att få ersättning för beräknad framtida vinst. De nya frihandelsavtalen handlar om politik. Men i Sverige tiger de politiska partierna och större delen av massmedia. Varför är det så?