Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: En sista gnista

Det handlar om demokratisk beredskap i en tid med grasserande högerpopulism, växande sociala klyftor och ett offentligt samtal som förgiftas av illvilja och förenklingar. I en sådan beredskap måste liberaler och reformistiska socialister spela ledande roller.

Ett hundraårsjubileum värt att fira: allmän och lika rösträtt.Bild: JESSICA GOW / TT
Hundraårsminnet av den viktigaste regeringsbildningen någonsin i Sverige har inte passerat helt obemärkt. Den 19 oktober det oroliga året 1917 tillträdde Nils Edén som statsminister i en liberalsocialistisk koalition. För första gången tog socialdemokrater plats vid konseljbordet. Därmed fick parlamentarismen sitt definitiva genombrott: regeringen baserades på majoriteten i riksdagens andra, direktvalda kammare.
Minst lika viktigt var att den nya regeringen genast proklamerade att den ”ofördröjligen” skulle påbörja arbetet för allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Rösträtten till de kommunala församlingar som utsåg första kammaren var vid denna tid inkomstgraderad. Och kvinnor var utestängda från vad som kallades politisk rösträtt, det vill säga rösträtt till andra kammaren.
Ett år senare gick det vägen. Efter dramatiska förvecklingar såväl inom som utanför landet vek sig första kammarens högermajoritet och i december 1918 fattade riksdagen principbeslutet: Sverige blev en demokrati.
På hundraårsdagen av regeringens tillträde publicerade den socialdemokratiske civilministern Ardalan Shekarabi och den liberala EU-parlamentarikern Cecilia Wikström en gemensam artikel i Upsala Nya Tidning under rubriken ”I Edéns och Brantings fotspår”, en referens till den liberale statsministern och strame historieprofessorn lika väl som till Socialdemokraternas lätt bohemiske partiledare Hjalmar Branting.
Shekarabis och Wikströms budskap var att det fortfarande finns beröringspunkter mellan liberaler och socialdemokrater när det gäller demokrati och jämlikhet: ”I en tid då progressiva värderingar utmanas och antidemokratiska röster höjs har våra partier ett ansvar att tillsammans utveckla det som byggt Sverige starkt.”
Därför bjuder deras partier in till en ”kunskaps- och seminariedag” om liberal-socialdemokratisk samverkan, inspirerad av den vänsterkoalition som drev igenom demokratin.
Artikeln i UNT fortplantade sig till Dagens Nyheter, som i onsdags kunde berätta att riksdagsledamoten Mathias Sundin och länsordföranden i Gävleborg, Per-Åke Fredriksson, har lämnat in motioner till Liberalernas landsmöte i november där de rekommenderar att partiet överger den borgerliga alliansen.
Sundin poängterar att detta inte betyder att Liberalerna måste inleda samverkan med Socialdemokraterna, men han vill undvika att partiet binder sig i förväg inför valet. Även Cecilia Wikström framhåller i DN att alliansen fortfarande utgör ”förstahandsalternativet”, även om den ”lever på konstgjord andning”.
Det knakar betänkligt i den borgerliga alliansen, formerad 2004 av Moderaterna, dåvarande Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Under regeringsåren 2006–2014 hade den stark sammanhållning, men idag ser det annorlunda ut. Moderaterna har gjort en högersväng i bland annat migrations- och integrationspolitiken, något som Liberalerna och Centern inte är bekväma med. Den nye M-ledaren Ulf Kristersson kan tänka sig att bilda regering även om det rödgröna blocket blir större än alliansen. Det säger L och C nej till. Och så är det KD: partiet har kört fast under fyraprocentsspärren till riksdagen.
I bakgrunden spökar de främlingsfientliga Sverigedemokraterna och frågan hur partiet skall bemötas. Alliansen är, förenklat, delad i en konservativ gruppering med M och KD som kan acceptera åtminstone passivt stöd från SD och en liberal med L och C som inte går med på det.
Om valresultatet den 9 september nästa år hamnar i närheten av vad opinionsmätningarna indikerar – att de rödgröna med S, MP och V blir största block och att Sverigedemokraterna växer ytterligare – framstår någon form av blocköverskridande lösning som nödvändig ifall SD skall hållas borta från makt och inflytande. Det behöver inte innebära en koalition, men i ett sådant läge kan samarbetsandan från 1917–1918 ändå komma väl till pass.
Det handlar om demokratisk beredskap i en tid med grasserande högerpopulism, växande sociala klyftor och ett offentligt samtal som förgiftas av illvilja och förenklingar. I en sådan beredskap måste liberaler och reformistiska socialister spela ledande roller, trots djupa ideologiska meningsskiljaktigheter. Då som nu.
Kopplingen ogillas av många liberaler och socialdemokrater. Enligt Liberala Nyhetsbyråns chef Svend Dahl ”är det uppenbart att värdegemenskapen finns inom Alliansen”. LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson, ledamot av Socialdemokraternas verkställande utskott, har varnat statsminister Stefan Löfven (S) för att bilda regering med mittenpartierna.
Möjligen kan jag tillföra diskussionen något, eftersom jag ägnat mig åt att gräva i händelser, processer och personer som definierade ett avgörande år. Det resulterade i en bok som utkom för ett par månader sedan på Albert Bonniers Förlag: 1918. Året då Sverige blev Sverige. Genom tidningar, dagböcker, riksdagsprotokoll och andra dokument försöker jag skildra, månad för månad, det år som slutade med demokratins seger.
Skillnaderna mellan 1917–1918 och 2017–2018 är enorma. För hundra år sedan var Sverige ett socialt och politiskt efterblivet klassamhälle med en utbredd fattigdom som vi knappast kan föreställa oss idag. Utanför avspärrningarna pågick första världskriget, ransoneringarna var drakoniska, i Ryssland utbröt revolutioner och i Finland inbördeskrig. Även Tyskland drabbades av den revolutionära vågen dagarna före vapenstilleståndet den 11 november 1918, ett år då spanska sjukan släckte 27 000 svenska människoliv. Stämningen närmade sig panik. ”Vilka situationer! Oron är allmän, man springer efter oss på gatorna och vill höra lugnande besked”, skrev den socialdemokratiske sjöförsvarsministern Erik Palmstierna i sin dagbok.
Allt detta band samman liberaler och socialdemokrater i en ödesgemenskap och, på hösten 1918, i en kamp mot klockan. Hade inte Nils Edén och Hjalmar Branting, genom en kombination av beslutsamhet och fingerfärdighet, pressat högern till reträtt hade det interna och externa trycket kunnat leda till revolutionsförsök, reaktionär konfrontation och kanske rent av inbördeskrig.
Två gemensamma nämnare avtecknar sig, båda med potential att utgöra den principiella basen för modern samverkan mellan liberaler och socialdemokrater. Det handlar om parallella processer som kom att prägla det svenska 1900-talet: demokrati och sociala reformer.
Det liberalsocialistiska samarbetet, som tog fart med rösträttsrörelsen på 1890-talet, var inte okomplicerat. Schematiskt kan man säga att Socialdemokraterna i allmänhet ville gå fram snabbare än liberalerna, men om målet, demokrati, rådde ingen oenighet. Nils Edén kunde emellanåt låta lika radikal som en socialdemokrat:
”Den politiska riktning som sätter likhetstecken mellan högre inkomst och högre människovärde i dessa gulaschvinsternas gyllene tid, den statsuppfattning som icke begriper att våra dagars svenska samhälle måste byggas på människorna och icke på penningen … äro dömda av tiden själv.”
Högern, förskansad i första kammaren, var huvudfienden och lyckades i april och juni fälla först den kvinnliga rösträtten och sedan en kommunal rösträttsreform. Men Socialdemokraterna tog också strid mot de revolutionära vänstersocialister som kastats ut ur partiet i februari 1917 och som solidariserade sig med de ryska bolsjevikernas idé om proletariatets diktatur. Partisekreteraren Gustav Möller skrev i Tiden: ”Proletariatets väg är demokratins, varje avvikelse därifrån är död och fördärv för friheten i världen.”
Regeringen Edén förverkligade betydelsefulla sociala reformer, till exempel en ny fattigvårdslag som undanröjde det gamla allmosesystemet och förbjöd fattigauktioner. Kvinnors möjligheter till professionellt avancemang underlättades. Lagen om åtta timmars arbetsdag antogs 1919. Året därpå avgick ministären efter väl förrättat reformverk.
För socialdemokrater som Hjalmar Branting var det naturligt att efter rösträttens seger driva frågor om ”huru nationens medborgare och medborgarinnor skola ordna sina sociala förhållanden”. Liberalerna hade samma prioritering, formulerad av civilminister Axel Schotte, som framhöll att demokratiseringen var ett medel för en ”fortgående omdaning” av samhället: ”Enligt regeringens uppfattning är ett sådant nydaningsarbete på intet område mer trängande än på det sociala.”
Detta förebådade senare tiders blocköverskridande uppgörelser inom välfärdspolitiken som med något undantag – främst pensionerna på 1950-talet – skulle känneteckna epoken närmast efter nästa världskrig, från barnbidraget och framåt.
Om morgondagen vet vi ingenting. Kanske bryts blockpolitiken, kanske består dess destruktiva logik. Kan Sverigedemokraterna isoleras? Blir det en majoritets- eller minoritetslösning i regeringsfrågan?
Men det här vet vi: Nils Edéns liberalsocialistiska koalition lade för hundra år sedan den demokratiska grunden till ett av världens anständigaste samhällen. Nu, när anständigheten attackeras på snart sagt varje front, vore det direkt ansvarslöst att kväva den sista gnistan från 1917–1918.
MER ATT LÄSA
Nils Edén. Demokratins statsminister (Ekerlids Förlag) av Sverker Oredsson.
1918. Året då Sverige blev Sverige (Albert Bonniers Förlag) av Per T Ohlsson.
Hövdingen – Hjalmar Branting. En biografi (Albert Bonniers Förlag) av Olle Svenning.
Svensk politik (Historiska Media) av Per T Ohlsson.
Går frihet att förena med jämlikhet? (Liberal Debatt 3/2017).
Gå till toppen