Kultur

In på bara kroppen

Modernas dansutställning är så bra att den förtjänar att ses två gånger, skriver Christine Antaya

”Choreography for the running male”, Eglė Budvytytė.Bild: Sanna Dolck/Moderna Museet

Public movement– om konst, dans och politik

KONST. Moderna museet, Malmö. Pågår till och med 18 februari 2018

Kroppen är både futtig och mäktig. Den kan ta plats och utmana. Ligga, vägra, markera eller mötas. I Moderna museets nya utställning behandlas kroppen som kommunikationsmedel och projektionsyta. Här undersöks den inte främst inom konsten, utan i relation till samhället, från Balthazar Berlings intima film av sin nakna rygg, till Klara Lidéns plötsliga dans i en tunnelbanevagn och Conny Karlssons iscensättning av homosexuellas kroppsaktivism på 70-talet.
Filmerna och performanceverken betonar koreograferad rörelse, men på sätt som refererar till bredare frågor än de specifika ramarna i respektive verk. Oliver Herrings två filmer kommer från ett projekt där två konstnärer bad honom om hjälp med att skapa kontaktytor med lokalbefolkningen i stadsdelen där de skaffat ateljé. Det resulterade i en slags gatudans, en blandning mellan parkour och kontaktimprovisation som framstår som en konkretisering av kroppens kommunikativa potential.
Vissa av filmerna kommer att bytas ut mot andra under utställningsperioden, så två besök rekommenderas, ett innan den 10 december för att se Halil Altınderes film "Homeland", där flyktingars väg in i Europa koreograferats i en musikvideo med den syriske rapparen Mohammed Abu Hajar. Lika skarp och gripande är Adam Pendletons ”Just back from Los Angeles: A portrait of Yvonne Rainer”, en film som kondenserar ett enormt rikt material i en direkt och enkel form. Vardaglighet, beröring och nyheternas våld existerar parallellt i ett samtal mellan konstnären och koreografen Yvonne Rainer på en diner i New York.
Här har museet lyckats med sin ambition att arbeta gränsöverskridande. Koreografitemat är kanske särskilt lämpligt för det, och ett omfattande program med dansworkshops för alla åldrar löper parallellt med utställningen, men detta märks även i urvalet av verk. På Malmö gallerinatt var vi en lång svans som följde efter nio vältränade män i Eglė Budvytytės ”Choreography for the running male”. De joggade i perfekt formation, men vek sig ibland, som en militärtrupp översköljd av skam. En bieffekt som underströk de olika villkoren för hur vi rör oss i stadsrummet var när en ung man med en matleverans på ryggen ringde febrilt i cykelklockan för att komma förbi den lördagslediga konstpubliken i en smal gränd.
Genomgående i hela presentationen är att någonting tycks punktera den eventuella bubblan som konsten befinner sig i. Det är en utställning som ger utrymme åt det mångbottnade, det personliga och det politiska, men utan navelskåderi eller ambivalens. Jag tror att den direktheten och relaterbarheten delvis har att göra med att kroppen inte abstraheras. Den framstår som vad den är: tung eller spänstig, varm och erfaren.
Gå till toppen