Ensamhet, utanförskap – och en Kafkalik byråkrati. Samira Motazedi flydde från Iran för att hamna i ett fyra år långt svenskt limbo. I en ny bok vittnar hon om de många prövningar en asylprocess innebär.
"Du finns inte". Receptionisten på Migrationsverket utdelar en tvärsäker dom. Av någon anledning har Samira Motazedi halkat ur databasen – och får veta att hon inte existerar. En asylsökandes vardag är full av sådana händelser, och hon beskriver dem i boken "En gång i veckan drömmer jag att jag är i Iran".
– Den handlar om vad som händer när du blir tvingad att lämna ditt land. Jag hade ingen aning. Det finns ju inte bara ett slags mottagande men jag trodde inte att det skulle vara en så tuff process, säger Samira Motazedi på en engelska som stundtals slår över i farsins distinkta vokaler.
Hennes resa påbörjades 2012, då hon flydde från Iran och hamnade i Sverige. I ett slag tvingades hon att lära sig leva ensam, utan familj, under en asylprocess som pågick i fyra ångestladdade år där flera avslag och överklaganden följde på varandra.
Att börja skriva om erfarenheterna i en blogg, som publicerades på Gläntas webb, blev en livlina för Samira Motazedi. Förlaget lyckades slutligen övertyga henne om att ge ut texterna i boken, som hon nu är lite kluven inför.
– Många av texterna skrev jag för flera år sedan, och jag har aldrig läst om dem. Jag vet inte om någon författare har gjort på det viset, det finns inget originalmanus. Översättaren Linn Hansén kan däremot varje ord i den.
Hon har fått vänja sig vid det: att hennes öde ligger i andras händer. Som flykting bollades hon mellan Migrationsverket och polisen – hela tiden utan facit eller förklaringar. Hon fick dokument som inte ens hennes svenska vänner förstod, och tolkar som återgav fakta på ett felaktigt vis.
– Sättet du blir behandlad på är som att du är ingen, inget. Jag tänkte ofta att jag borde resa någon annanstans, men det kunde jag ju inte.
Migrationsverket frågade exempelvis: "Du som är universitetsutbildad och har arbetat politiskt med kvinnofrågor, hur kunde du misslyckas med att få igenom en skilsmässa?".
Samira Motazedi sammanfattar återigen sin historia: hon trodde att hon hittat en frisinnad man, som tillät henne att vandra i sin hemstads älskade berg. Det var fel. Men när hon ville skiljas blev hans familj hotfull. De utnyttjade att hennes släkt länge hade varit vänsteranhängare och alltså regimens fiender. Dessutom påstod de att hon hade varit otrogen – vilket hon i sin frånvaro dömdes till döden för.
– Jag hade ingen chans, du kan inte ens göra motstånd, säger hon uppgivet.
Det är nu fem år sedan hon träffade sin familj. Avskedet från alla hon älskar har varit "som att dö". Hennes far gick bort för två år sedan, utan möjlighet att ta farväl av sitt enda barn.
– Jag minns inte ens min mammas doft längre, säger Samira Motazedi.
I hemlandet engagerade hon sig för kvinnors och afghaners rättigheter. I Sverige tycker hon att hennes kamp är så mycket futtigare.
– Vi hade ett mål och trodde på något. Här måste jag slåss för ett bankkonto.
Ett tag frös hennes 61 kronor om dagen till mat inne. Slutligen betalades de ut – till en bank där de skulle hämtas med en "godkänd svensk id-handling". Alltså det Migrationsverket visste att hon inte hade. Banken vägrade att låta henne öppna ett konto i en Kafkalik evighetsspiral.
– Alla de små sakerna förstör dig. Att öppna ett bankkonto var kanske inte det viktigaste, men sättet de behandlar dig på, alla konstiga frågor. Jag grät alltid när jag gick därifrån men vägrade samtidigt att ge upp, för det är sådan jag är, säger hon trotsigt.
Trots prövningarna har Samira Motazedi lyckats behålla en positiv grundkänsla. Många av flyktingarna hon mött är antingen osunt tacksamma mot Sverige eller fyllda av hat, noterar hon. Själv tror hon att hemska – och bra – saker kan hända överallt.
– Vad som än hände och hur jobbigt det än var på Migrationsverket så fanns det också massor av människor som ville ta hand om mig. Jag lärde mig att jag ska bli en sådan person för de andra runt omkring mig, säger hon.
I slutet av 2016 fick Samira Motazedi sitt uppehållstillstånd. En helt ny resa började, där hon varken är flykting eller "fri som svenskarna". Men långsamt har hon lärt sig att trivas i nya hemstaden Göteborg.
– Livet är fortfarande inte lätt, det är bara annorlunda, säger hon.
FaktaSamira Motazedi
Född: 1981 i Kermanshah, Iran
Bor: I Göteborg
Familj: "Min pappa dog för två år sedan. Så jag har bara min mamma."
Bakgrund: Samira Motazedi är uppvuxen i Iran, där hon bland annat studerade ekonomi. Hon kom till Sverige och sökte asyl här 2012, en ansökan som avslogs i maj 2013. 2014 prövade Migrationsverket Samiras ärende igen, baserat på hennes verksamhet som skribent. I maj 2015 fick hon återigen avslag. Efter ett beslut i Migrationsdomstolen omprövade Migrationsverket ärendet. Samira fick flyktingstatus och tillfälligt uppehållstillstånd i december 2016.
Framtidsdrömmar: "De flesta iranier jag känner här kom under revolutionen eller Iran–Irak-kriget. De trodde att de skulle resa någon annanstans men har blivit kvar i 30–40 år. Jag tror att jag kommer att stanna för jag gillar Sverige och har inget riktigt skäl att lämna landet. Jag har inget problem med vädret, jag är tryggare och lugnare under hösten och vintern. Jag tror att jag ska studera medicin och hoppas kunna skriva en bok till."
Saknar från Iran: "Jag saknar bergen i min stad. Jag kan inte sluta tänka på dem. Jag saknar maten också, och min stora familj och släkt – vi brukade umgås varje helg. De varma relationerna. Naturligtvis saknar jag min mamma också, men det är något annat."
Om uppehållstillståndet: "I början när jag väl fått mitt personnummer och uppehållstillstånd var jag så förvirrad. Först blev allt svårare. Med den här nya identiteten vet jag inte vad jag kan eller inte kan göra."
