Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Johannes Lindvall: Ytligt om gåtan Erdoğan

En funktionsduglig introduktion till turkisk politik, men ett misslyckande som biografi, skriver Johannes Lindvall om "Erdoğan".

Cigdem Akyol är en tysk journalist. Hon var länge anställd på Die Tageszeitung, men bor sedan 2015 i Istanbul där hon arbetar som frilansjournalist.

Cigdem Akyol

BOKEN. Erdoğan – en biografi. Övers Annika Sundberg. Historiska Media.
Recep Tayyip Erdoğan är sedan 2014 Turkiets president. Mellan 2003 och 2014 var han premiärminister. Han ledde Turkiets största parti AKP, Rättvise- och utvecklingspartiet, från partiets bildande 2001 fram till presidentvalet för tre år sedan.
Den tyska journalisten Cigdem Akyols bok "Erdoğan" är den första biografi över Turkiets president som har översatts till svenska. Akyol väver samman en redogörelse för Erdoğans liv och karriär med en berättelse om Turkiets politiska utveckling från början av 1900-talet till idag.
Berättelsen tar sin början vid tiden för det osmanska väldets fall efter första världskrigets slut, när Mustafa Kemal, senare kallad Atatürk (”turkarnas fader”), blev den nya turkiska republikens första president. Ett bärande tema i Cigdem Akyols biografi över Erdoğan är att den nuvarande presidenten vill ta Atatürks plats som den främsta politiska gestalten i det moderna Turkiets historia.
Av goda biografier lär man sig någonting om de händelser och situationer i människors liv som bestämmer deras fortsatta gärning och öde. I det avseendet misslyckas biografin över Erdoğan. Den turkiske presidenten har utvecklats från en åtminstone utåt sett demokratisk högerpolitiker – ett slags kristdemokrat för den muslimska världen – till en alltmer auktoritär och maktfullkomlig ledare. Cigdem Akyols psykologiska förklaring, som går ut på att Erdoğan är helt igenom äregirig och makthungrig, framstår som alltför enkel.
Som Akyol framhåller i bokens förord är källäget ett problem för den som vill förstå Erdoğan, eftersom Turkiets president är mycket angelägen om att kontrollera bilden av sig själv. En möjlig lösning på detta problem skulle ha varit att ägna mer uppmärksamhet åt de tidiga skedena i Erdoğans karriär. Politiska ledare formas ofta av de erfarenheter de gör innan de når toppen. Särskilt vanligt är att de skolas i lokalpolitiken – ”All politics is local”, brukade den amerikanske politikern Tip O’Neill säga. Det är därför beklagligt att Akyol bara ägnar fem sidor åt Erdoğans tid som borgmästare i Istanbul i mitten av 1990-talet.
Inte heller bokens historiska och samtidshistoriska avsnitt går på djupet. Händelse följer på händelse utan att läsaren får sammanhangen förklarade för sig. När Cigdem Akyol redogör för det politiska efterspelet till den svåra gruvolyckan i västra Turkiet år 2014 konstaterar hon att olyckan var oundviklig ”med tanke på arbetstagarnas obefintliga rättigheter”, men detta uppenbarligen angelägna sociala problem nämns mest i förbigående; Akyol skyndar strax vidare till nästa ämne.
Som en grundläggande introduktion till modern turkisk politik fyller den nyutgivna biografin över Erdoğan ändå ett behov. I vår del av världen har Turkiet ofta uppfattats som någonting alldeles främmande – ett land vars ekonomiska, sociala och politiska förutsättningar är radikalt annorlunda än Västeuropas. Men Turkiet är inte ensamt om de konflikter Recep Tayyip Erdoğan har utnyttjat för att vinna makten – konflikterna mellan stad och land, mellan frihetliga och traditionella värderingar, mellan sekularism och religion och mellan vinnare och förlorare i den ekonomiska moderniseringen. Turkiets politiska utveckling hänger samman med hela Europas politiska utveckling.
Gå till toppen