Kultur

Michael Tapper: Django: Jazzlegendar på flykt

Reda Kateb spelar den romske jazzlegendaren Django Reinhardt (1910-1953) som flydde från nazisterna.Bild: Njutafilms

Django

BIO. DRAMA. Frankrike, 2017. Regi: Étienne Comar. Med: Reda Kateb, Cécile de France, Beata Palya, Bimbam Merstein, Gabriel Mirete, Vincent Frade, Johnny Montreuil. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.55.

Man får mycket musik av Django Reinhardt för biobiljetten i producenten-manusförfattaren Étienne Comars regidebut. Det biografiska, snudd på hagiografiska, porträttet av musikern är desto magrare. Fritt efter fransk-ukrainske författaren Alexis Salatkos redan delvis fabulerande bok ”Folles de Django” (2013), beskriver den en både fysisk och mental flykt från nazismen med stora likheter till och samma brister som porträttet av Stefan Zweig i ”Farväl till Europa”.
Efter en prolog i Ardennerna, där tyska trupper mördar en grupp romer, tar handlingen sin början 1943 i naziockuperade Paris. Romske gitarrvirtuosen och jazzfenomenet Django Reinhardt – porträttlikt spelad av Reda Kateb (”En profet”) – uppträder till entusiastisk respons från såväl fransmän som tyska ockupanter, om än de senare har ideologiskt motiverade synpunkter på ”apmusiken”.
Trots det erbjuds han att turnera i Tyskland med löfte om stora arenor och Joseph Goebbels, kanske till och med Führern själv, i publiken. I tron att musikbegåvningen skyddar honom från förföljelse accepterar han, men kommer på andra tankar under den rasbiologiska läkarundersökning som följer. En flyktplan till Schweiz tar form med hjälp av den franska motståndsrörelsen.
”Django” har inslag av både drama och thriller men är varken särskilt gripande eller spännande på grund av den livlösa iscensättningen och släta personteckningen. Vi får inte veta särskilt mycket om huvudpersonen eller hans musikaliska värld, förutom att han var en jazzcool brudmagnet som lät gitarren sköta snacket och känslouttrycken. Något kompenserar filmen med scenerna som beskriver Porajmos, förintelsen av hundratusentals romer och andra resande, men det bränner aldrig till i Comars håglösa regi.
Filmens behållning är de många musikinslagen, där Kateb skickligt kopierar Reinhardts unika spelteknik med den brandskadade och deformerade vänstra handens snabba tvåfingervandringar över gitarrhalsen. Själva musicerandet står det nederländska jazzbandet Rosenberg Trio för, och i slutet har den australiske kompositören Warren Ellis (”Hell or high water”) rekonstruerat den mässa för orkester och kör som Reinhardt komponerade till de nazimördade romernas minne och som till stora delar försvann efter uruppförandet 1945.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 3 november
Gå till toppen