Örkelljunga som konstens centrum? Jo, när konstnärskollektivet i Drakabygget 1961 drog igång rörelsen Bauhaus Situationiste blev det navet i en ström av aktioner och upptåg mot makt och auktoriteter. Det är ett stycke vital konsthistoria, som konsthallen i Kristianstad nu försöker ta ett samlat grepp om. I prydliga rader hänger kraftfulla affischer och målningar av Asger Jorn, Jørgen Nash, Hardy Strid, Carl Magnus, Erna Strid, Liz Zwick och den landsflyktiga västtyska Gruppe Spur.

I montrarna ligger uppseendeväckande trycksaker, typ Drakabygget – tidskrift mot atombomber och påvar. Det är svårt att se sig mätt i den vackert arrangerade utställningen. En favorit är en komålad Mette Aarre som agerar med kossorna i en video från 1974, eller Nashs diktsamling ”Hanegal” inklädd i hönsnät och inte minst Jorns suveräna reliefkollage. Ändå skaver det, när jag spanar in konstverken. Bauhaus Situationiste ville ju avskaffa publiken. I deras första manifest, ett tunt flygblad från 1961, skriver de: ”VI SÄGER för första gången till publiken: KOM OCH VAR MED PÅ MED VANTARNA. Alla har rätt att komma till tals.”

Rakt genom glasen i montrarna känner jag den revoltanda och leklust som sprängde klassiska former och förenade de här otåliga individualisterna.

Varje verk är en händelse. Som den svartvita affischen från Galleri Jensen i Köpenhamn 1962, där en plump växer till en ropande jätte: Co-Ritus och Manifesto. Till vernissagen lämnades väggarna tomma, men på golvet låg färger, skrot, leksaker, reklambilder, penslar, verktyg, ölflaskor. Det var bara att kavla upp ärmarna och sätta igång tillsammans med konstnärerna. Snart hade galleriet förvandlats till ett jättekollage. Då var det dags för en atonal, improviserad Co-Ritus-konsert, där allt som lät dög.

Co-Ritus? Jo, riten var ju mänskligt tänkande omsatt i socialt mönster, som det gällde att bryta sig loss från, och i stället göra konsten till en medveten rit; för att inte förbli ”babblande fjantar på kulturindustrins supermarknad”, för att citera manifestet. Som arvtagare till situationisterna ansåg sig Bauhaus Situationiste ha rätt att ta tillbaka staden.

Natten till den 15 december 1962 bestämde sig Strid, Nash, Jens Jørgen Thorsen och Dieter Kunzelmann för att erövra så mycket det gick av Köpenhamns stadskärna och började måla ett 300 meter långt plank nära galleriet. Några av konstnärerna hade gått för att hämta färg, då polisen grep Thorsen och Nash. Som svar arrangerade de en stor demonstration för rätten att ta över innerstaden. Och när de åtalade kom till rättegången bar de randiga fångkläder. Resultat: rubriker och bilder i pressen. Att hantera medier var en av deras bästa grenar.

Och vad kan övertrumfa halshuggningen av Den lille havfrue, som blev följetong i pressen under flera år? En aktion med extra allt, från polisrazzia till vilda rykten. I ett häfte av Drakabygget 1966 presenterades mordvapnet, en metallsåg, vid sidan av den huvudlösa nationalsymbolen.

Här publicerades till och med bild på en alternativ gärningsman till Nash, en friherre Hans Ulrik von der Krone. Men kulmen nåddes då internationell press lockades till Varberg, där de skulle få se det avhuggna huvudet. På stranden togs de emot av en leende Hardy Strid, som gjorde en gest mot en liten båt, varifrån ett tungt föremål släpptes ner i havet. Plums!

Och 1972 fick de rubriker långt utanför Danmark och Sverige, då de bjöds in till Documenta V i Kassel och byggde en gigantisk träkonstruktion framför huvudingången.

I alla aktioner, målningar, skulpturer, dikter, böcker, filmer fanns karnevalens puls. De bröt radikalt mot det klassiska arvet och med tygellös humor fick de skrattarna med sig. Konsthallens överskådliga presentation är förstås raka motsatsen till drakabyggarnas egen ivriga och ofta kaotiska estetik. Idag är det ovanligt med sådant tilltal, nu betonas snarare objektet än processen och budskapet. Att rekonstruera den sidan av Bauhaus Situationiste hade varit meningslöst, på sin höjd hade det blivit litet nostalgi.