Bland musikhistoriens stora dödsmässor intar Johannes Brahms Ein deutsches Requiem en särställning. Till skillnad från Mozart och Verdi som utgår från den katolska mässan, skriver protestanten Brahms texten själv utifrån sin odogmatiska och respektfyllda syn på kristendomen.

Kristi uppståndelse nämns inte med ett ord. Det handlar inte bara om förlösningen, själens väg in i ljuset utan också om människorna som lämnas kvar på jorden. Sorg och förtröstan växer på samma stjälk.

Jag kan inte tänka mig ett bättre verk att framföra kring allhelgona. När Brahms sjunger om att gräset vissnar och blommorna faller landar musiken i den blomning som komma skall. Samtidigt tornar pukans trioler upp sig som åskmoln. Det finns sorg, men ingen domedag.

När MSO samlar styrkorna med en utökning av Petri Sångare och Malmö Lives Vokalensemble på sammanlagt runt hundra röster lyckas man tillsammans hantera denna spänning mellan drama och lyrik på ett, skulle jag vilja säga, modernt vis. Istället för att som många dirigenter sluta ögonen och låta musiken rulla upp sig i självspelande andäktighet, sätter Evan Rogister direkt igång med att arbeta med dynamik och kontraster.

Framförandet uppfyller många viktiga punkter: En melodisk lätthet á la Schubert förenas med en tyngd som både för tankarna till Bach och pekar fram emot Brahms första symfoni. Med Alexander Einarssons körinstudering i ryggen börjar kören att entusiastiskt växla mellan mild innerlighet, knivskarp kontrapunktik och maffiga fortissimon. Den slanka karaktären hos de båda sångsolisternas röster, Agnes Auer och Carl Ackerfeldt , berättar om vikten av ett lätt anslag.