I måndags arrangerade ABF och Orionteatern ett panelsamtal om sexuella trakasserier. Passande nog i scenografin till ”Hålet”, Mattias Franssons uppsättning om ett slags inomjordingar som lever precis under oss, i hemliga gångar.

För nej, hotet kommer inte alltid från yttre rymden, utan finns snarare i det som ska vara vår trygghetszon. Som en arbetsplats. Det är just i denna slutna sfär som sexuella närmanden ofta äger rum. Lite så där bara, vid kaffemaskinen. Inom teater och film verkar det vara extra vanligt att se kvinnliga medarbetare som kaffeflickor.

Under måndagens panelsamtal framkom många vittnesmål om hur män inom teatern utnyttjar sin makt och ställning i en fragil frilansvärld där alla hänger löst.

Men vad beror då det osunda klimatet på? Och varför har ingenting hänt sedan 2010, när Ekot gjorde sin uppmärksammade enkätundersökning bland Teaterförbundets medlemmar? En undersökning som visade på att varannan kvinnlig skådespelare inom teater och film har blivit sexuellt trakasserad någon gång. Varför hände heller inget efter att ett gäng musikalartister 2015 drog igång uppropet Våra historier (varahistorier.se), med vittnesmål om en sexistisk underhållningsvärld där en arbetsgivare kan säga ”Mer fitta, jag vill ha mer fitta” när han ville ha mer energi på scenen. Och varför blir en tidigare elev på Teaterhögskolan i Malmö misstrodd när han vittnar om att en lärare på skolan utsatt honom för återkommande sexuella inviter?

Visst har mycket skett på ett teoretiskt plan. Exempelvis har Teaterförbundet uppdaterat sin policy för vad du gör om du blir utsatt för sexuella trakasserier. Därtill har de en jämställdhetscheck, tänkt som ett verktyg för arbetsplatsens chefer med flera. Men som skådespelaren Marall Nasiri påpekade i måndags: Det finns många papper men vad som sker efter att strålkastarna har släckts, bakom scenen, är en annan sak.

Vad mer kan då göras konkret? Teaterförbundets ordförande, Anna Carlsson, talade om behovet av att göra en ny enkätundersökning, medan Stefan Forsberg, vd för Konserthuset i Stockholm, underströk vikten av tydliga riktlinjer på arbetsplatsen. Som rätten att bestämma över sin egen kropp.

Men här gäller det nog att jobba på två plan: Å ena sidan har vi en debatt om ett slags konstnärlig sexism. Det vill säga, om vad som spelas och hur på våra scener. Som det faktum att många av de klassiska kvinnorollerna inom teater, opera och musikal är horans eller älskarinnans. Som antingen blir våldtagna alternativt begår självmord. Teatern, med alla sina klassiker, är helt fenomenal på att reproducera stereotypa könsroller och därmed föda manliga genier.

Å andra sidan har vi debatten om vad som händer bakom scenen, när skådespelaren är utanför rollen men ändå ses som den glädjeflicka hon ansågs vara på 1800-talet. Kanske har somliga svårt att skilja på fakta och fiktion, dröm och verklighet? På scen och kuliss i en miljö som i så mycket reproducerar ett förflutet med gamla tiders normer och värderingar.