Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Petter Larsson: Sovjet tvingade fram en kompromissvilja

Om sex månader är vi alla ministrar eller hängda.
Citatet brukar tillskrivas antingen Vladimir Lenin eller vännen Karl Radek och ska ha yttrats när Lenin i april 1917 tog tåget från exilen i Zürich hem till Ryssland för att delta i revolutionen.
I själva verket var det mycket mer än de ryska socialdemokraternas liv som stod på spel, även om alla förstås inte insåg det då: hela 1900-talets värld hade på gott och ont kunnat se annorlunda ut om de slutat i galgen.
När Tyska Historiska Muséet i Berlin med den nya utställningen ”1917 Revolution. Ryssland och Europa” (18 oktober-15 april) tar sig an 100-årsjubileet sker det förstås i eftertankens kranka blekhet. Vi vet ju hur det gick: hungern, utrensningarna, Gulag, revolutionen som snabbt stelnade till diktatur. Men också hur det kommunistiska Sovjets blotta existens ändrade maktbalansen i världen och bidrog till en viss kompromissvilja hos de styrande i de kapitalistiska staterna.
Då och då skiner också dåtidens känslor igenom. Mest slås jag av bolsjevikernas reformprogram, denna kavalkad av handlingskraft. Nationalisering av utrikeshandelsbanken. Pang! Jämställdhet mellan könen. Smack! Åttatimmars arbetsdag. Smäck! Total religionsfrihet. Katchong! Fred med Tyskland – äntligen! Allt händer på bara några månader, ibland dagar, efter maktövertagandet.
Det är annars en rätt så traditionellt utformad, men balanserad utställning, som också tar oss igenom det förödande inbördeskrigets extrema övergrepp från båda sidor, där Röda Armén i slutändan segrar, inte för att den var mer eller mindre brutal i sin krigföring än de vita, utan för att den, som det heter i utställningen, var ”mer systematisk”.
Inte minst får man klart för sig varför den av nutida liberaler och socialdemokrater så älskade provisoriska reformregeringen under Kerenskij ­föll så lätt.
Det berodde på att man helt hade ignorerat de två för de breda folklagren helt centrala politiska frågorna. Omfördelning av jorden sköts på en osäker framtid och i stället för att avsluta kriget med Tyskland, intensifierade man det.
Folk ville nog gärna ha organisationsrätt och yttrandefrihet, men viktigare var fred och jord.
Att vad de i praktiken sedan fick var flera år av inbördeskrig och massvält är en annan historia.
I utställningen skildras också effekterna i några utvalda länder. Hur de ungerska och österrikiska revolterna snabbt slogs ner med vapenmakt, och – slående – hur den antikommunistiska propagandan i väst parades med rastänkande. Bolsjevikerna och deras påstådda allierade utmålas utan undantag som svartmuskiga, våldsamma barbarer, men propagandan får också en nationell prägel. I det pålitligt antisemitiska Polen är bolsjevismen en täckmantel för judemakten. I Storbritannien, där kommunistpartiet är obetydligt, riktas udden mot Labour. I Frankrike består hotet i att kommunisterna uppviglar koloniernas folk till revolt och förser dem med vapen.
På så vis skapade revolutionen också en effektiv hotbild – den röda faran – som möjligen har överlevt tidens tand bättre än de förhoppningar om en bättre värld som revolutionen ursprungligen väckte bland jordens förtrampade.
Gå till toppen