Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Maria Küchen: Att möta Jesus kan te sig så olika

För vissa krånglar han, för andra är han vacker som en filmstjärna. De som möter Jesus har en sak gemensamt: han speglar deras egna sammanhang. Men ingen kan äga bilden av Jesus, skriver Maria Küchen som själv har mött honom.

Klicka på bilden för att se hela bokomslaget.
I en Twitter-uppdatering från Svenska Kyrkan nyligen fanns en gif, en några sekunder kort film där Jesus var alldeles till sig av längtan efter fredagsmys med tacos. Det rörde upp känslor. Några gillade kyrkans självdistans, andra sårades eftersom de vill att Jesus tas på allvar.
samma veva läste jag den danska journalisten Charlotte Rørths bok ”Jag mötte Jesus” utan att helt få ihop skildringarna i boken med evangeliet. Det störde mig, men vem har rätt? Vem äger Jesus?
Rørth och jag har båda erfarit att Jesus talade med oss. Vi såg honom. Det förändrade livet permanent. En vibrerande hudlöshet blev följden under lång tid. Vi uppgick i en erotiskt laddad förälskelse i något som inte kan nås. Rørths fysiska och emotionella reaktioner på Jesusmötet speglade kort sagt mina egna reaktioner så pass troget, att det faktiskt störde mig desto mer att den Jesus jag själv har mött inte speglades alls.
Rørths Jesus – högrest och klassiskt vacker som en grekisk gud, solbränd, rödlätt, seniga händer, grågröna ögon med ett stänk av blått – försätter henne i en extas som gör att hon börjar se auror kring människor och känner helande kraft flyta ur fingrarna. Den västerländska nyandlighetens kundalini- och chakraläror, importerade från hinduismen, är mer brukbara än evangeliet när hennes erfarenheter ska gestaltas. Jesus frikopplas från kristendomens täta stränga nät av berättelser och synkroniseras med new age-föreställningar tills jag slår bakut. Den där killen är inte min Jesus!
Han ifrågasätter, kräver, rasar mot makten, välter bord i templet, umgås med utblottade och utstötta, utmanar, fastar, törstar, tröstar, lider, offras.
Min Jesus krånglar. Han tärs av en låga som gör honom ointresserad av njutning, rör sig i karga landskap, bryter mot lagen, bryter ax på sabbaten. Han ifrågasätter, kräver, rasar mot makten, välter bord i templet, umgås med utblottade och utstötta, utmanar, fastar, törstar, tröstar, lider, offras.
Inför Rørths vänligt välmående Jesus står jag frågande. Jag frestas att kalla honom en Jesus för samtidsmedelklassen, anpassad till en kontext av materiell framgång där fokus ligger på individens känslor och upplevelser snarare än på omvärld, sammanhang, social utsatthet och omdaning, men vem är jag att döma?
Jag har inte rätt att ifrågasätta Rørths Jesusupplevelse. Hennes skildring av dess följder präglas av uppriktighet, grundlighet och rannsakan. Hon spårar i litteraturen och i andras muntliga berättelser. Liksom jag och många andra i samtiden som delar vår erfarenhet, finner hon frändskap med de spanska 1500-talshelgonen Johannes av Korset och Teresa av Avila.
Varför bekräftas vi idag av Johannes och Teresa? Kanske för att de ofta beskriver en individualiserad inre andlighet snarare än att fokusera på medmänniskor, gemenskap, församling, samhälle. Deras andlighet fungerar bra för oss materiellt välmående i en tid där individen är alltings mått.
Jesus reduceras till en klippdocka som vi i våra individuella visioner kan klä på och av alltefter personlig böjelse, i en samtid där ”lydnad” är negativt laddat och ”individens frihet” är positivt.
Alla har rätt till sin egen Jesusbild, frestas jag att skriva, alla bilder är ju ändå bara etiketter som klistrats på något bortom alla bilder – men jag fruktar att det bara vore att upphöja den fria individens individuella val till religion. Jag väljer min Jesusbild så väljer du din. Jesus reduceras till en klippdocka som vi i våra individuella visioner kan klä på och av alltefter personlig böjelse, i en samtid där ”lydnad” är negativt laddat och ”individens frihet” är positivt.
Skulle inte jag – en autonom rationell fritt väljande samtidsindivid – bestämma över min egen Jesus? Kanske inte. Att Jesus i stället bestämmer över mig, det är mer kompatibelt med det kristna credot men en riskabel idé. I historien, för kung och fosterland, har lydnad i Jesu namn anbefallts av den världsliga makten för att kuva. Även det förutsätter en Jesusbild som är valbar, lämplig, instrumentell. Det går inte ihop. Jesus går inte ihop. Och ytterst är detta kanske hans väsen – enligt mig.
Klicka på bilden för att se hela bokomslaget.
I en uppföljare till ”Jag mötte Jesus”, nyss utgiven i Danmark med den föga överraskande titeln ”Vi mødte Jesus”, stämmer Charlotte Rørth av sina erfarenheter med ett hundratal andra individer, kända och okända. Allt går ihop nästan jämt. ”Vi” i boken mötte samma Jesus! Jag slår bakut igen. Jesus är ju platsen där ingenting stämmer! Jesus är det kontinuerliga uppbrottet ur maktordningarna, en ständigt pågående revolution!
Min Jesus, inser jag, är inte en person utan en händelse, en rörelse. Därför är mina egna och andras bilder oväsentliga, inbillar jag mig tills andras bilder stör mig tillräckligt. Men ingen äger bilder som kan överordnas – varken jag, Charlotte Rørth, Svenska kyrkan med sina fånigt oförargliga tacos-gif:ar eller dess kritiker med sitt fromma gravallvar. Det svider lite, men inte heller jag äger Jesus eller vet hur han beter sig och ser ut.
Våra konkreta bilder av honom, i kyrkor och uppenbarelser, speglar främst våra egna sammanhang. Det är inget nytt. Hemma hos storbönder i Leksand på 1800-talet avbildades Jesus som välklädd rosenkindad dalkarl. Bland medelklass i Skandinavien 2017 ser han ut som en vit filmstjärna och vill ha tacos. Men de fattigastes Jesus, var är han? Jag vet inte. Han är inte här. Leta i evangeliet.
Gå till toppen