Detta är en opinionstext av en fristående kolumnist. Åsikterna är skribentens egna.
Institutionsförtroende bygger samhällen. Allt blir snabbare, effektivare och kostnadsbesparande om människor har ett någorlunda högt förtroende för ett samhälles olika bärande institutioner. Så skriver professorerna Sören Holmberg och Lennart Weibull i forskningsantologin Larmar och gör sig till, från SOM-institutet vid Göteborgs universitet.
Larmar och gör sig till är intressant läsning i en tid där allt fler gör just detta, och Holmbergs och Weibulls kapitel om institutionsförtroende är rekommenderad läsning för alla som vill förstå hur enkelt det är att rasera ett förtroende och hur oändligt svårt det är att behålla det.
Svenskarna har betydligt lägre förtroende för samhällsinstitutionerna nu än för bara några år sedan. Det här är ett plan som har varit sluttande i många år.
Det är inte nödvändigtvis problematiskt. Människor litar inte längre blint på makten, de kräver transparens och leverans och ifrågasätter i större utsträckning paternalistiska strukturer.
Det är i grunden en sund demokratisk utveckling, som inte minst drivs av den typ av journalistisk granskning som i somras avslöjade lagbrotten på Transportstyrelsen. Förtroende måste förtjänas, och det gäller också de institutioner som traditionellt sluppit undan sådana krav.
Men vad händer när en sund utveckling utnyttjas och görs osund, när viktig granskning i allt större utsträckning blandas ihop med känslor och egna agendor?
Det räcker med en snabb blick på sociala medier eller olika nätforum för att se hur enkelt en naturlig skepsis kan omvandlas till en plattform för radikaliserad aggression mot makten – mot institutioner och personer.
Här är systemkollapsen inget retoriskt grepp utan upplevd verklighet. Och alarmismen är ingen överdrift utan en överväldigande känsla av att allt faktiskt håller på att gå åt helvete. Halvsanning blir helsanning och viktig myndighetsgranskning och kritik av strukturella problem blir till konspiratoriska anklagelser och ad hominem-angrepp mot enskilda personer.
Det här har visat sig vara en frestande trend för politiker och opinionsbildare att rida på.
Såväl Sverigedemokraterna som Socialdemokraterna och Moderaterna fiskar mer än gärna röster i dessa grumliga vatten.
Den politiska redaktören Alice Teodorescu har på bara några år lyckats förvandla Göteborgs-Postens ledarsida till en av Sveriges starkaste röster för alarmism och systemkollaps. Ivar Arpi, ledarskribent på Svenska Dagbladet, är en annan effektiv förmedlare av konspirationsteorier – inte sällan förmedlade genom journalistisk ”granskning” på ledarplats.
Men kanske är Moderaternas riksdagsledamot Hanif Bali just nu den främste förkämpen för ett allt osundare politiskt debattklimat.
I en rad tweets har Bali den senaste tiden inte bara lyckats misstänkliggöra hela domstolsväsendet genom att kalla domare för ”jävla syltryggar” utan också kompetensen bland domarna i Högsta domstolen och då specifikt justitierådet Petter Asp.
Längst ned på SOM-institutets förtroendelista ligger de politiska partierna. När lagstiftare som Hanif Bali gång på gång fortsätter lägga grund för och förmedla konspirationsteorier och halvsanningar riktade mot motståndare är den placeringen inte svår att förstå. Bali borde lägga mer energi på att bygga upp sitt eget förtroende istället för att hjälpa till att rasera andras.