Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Anders Moseholms måleri är som bäst när han komplicerar

Anders Moseholm, "A New Space in an Old Location", olja på duk, 2017.Bild: Galerie Leger

Anders Moseholm

KONST. The other side of this, Galerie Leger, Malmö, t o m 28/11.

I Anders Moseholms målningar råder gråväder. Stadslandskapens halvdagrar bryts bara av enstaka artificiella ljus. Människorna är en massa i rörelse. Ibland ligger ett raster över bilderna, så att en diffus gräns bildas mellan betraktare och motiv. Då skapar det onåbara motivet en känsla av avstånd och saknad.
Med oskärpa vill konstnären framkalla hot och vemod. Måleri används ju ofta för känslor. Söndriga interiörer och laglösa nattscener framkallar obotlig melankoli; närmast uppgivenhet. Men melankoli i konsten är ju inte nytt. Ola Billgren var mästare på det, men bottnade mer i individens reflektioner än en allmän tidskänsla. Moseholm däremot maxar med pampiga byggnader från det maktberusade imperialistiska 1800-talet. De kollapsar tillsammans med hela civilisationen i skyar av ord. Där är han som bäst. Den gamla arkitekturen bjuder ju på fasta former, vilket behövs, även om det handlar om upplösning. Således är han svagare när han litar för mycket på känslan i sig. De söta kvinnoporträtten och somliga vykortslandskap hade han kunnat lämna hemma.
Det finns anledning att undra över den eftersträvade känslostyrkan i en del av det samtida måleriet. Den kan bli lika endimensionellt sentimental som dåliga tv-serier. Därför lyckas Moseholm bäst när han komplicerar och lägger upp målningarna i skikt, så att motivet inte går att fixera. Och ger plats för eftertanke, som är lika viktigt som känslor i måleri.
Gå till toppen