Wimans blogg

Max Wiman: Det har varit något speciellt med Magnus Wolff Eikrem

Ibland kan man inte förklara - eller hjälpa - varför det känns så.

Det var redan under några soliga dagar i Bradenton, Florida, vintern 2015, som jag kände att det var något alldeles speciellt med Magnus Wolff Eikrem.
När MFF på första träningen började köra hörnor och frisparkar, gick det ett sus och uppstod ett febrilt mumlande bland oss som bevakade laget och bland MFF-ledare runt planen.
Magnus Wolf Eikrem skickade iväg bollen med en precision som vi inte sett på länge och det såg så förbaskat lätt ut.
Här hamnade vi, en ung Magnus Wolff Eikrem vid en gammaldags amerikansk skolbuss (de ser alla ut så än i dag).Bild: Lars Dareberg
En av de första dagarna satte jag mig också med honom för ett längre snack, mycket av det skedde i bilen medan fotografen Lasse Dareberg letade en bra miljö att ta bilder i.
Fram tonade en väldigt ödmjuk norrman, som med lågmäld ton berättade om framgångar, om motgångarna i Cardiff, om sin diabetes och förväntningarna på Malmö FF.
Han berättade om att han inte alls gillade uppmärksamheten bredvid planen, helst bara levererade där och knallade hem och jag kom att tänka på Bosse Larsson, ja, ni förstår kanske varför.
Men han berättade, tog sig tid och det var en personlighet som det var lätt att ta till sig.
I intervjun jag gjorde med honom i fredags berättade han öppenhjärtigt om sin berg-och-dalbaneresa i MFF.
En resa som jag – som fotbollsamatör utan tränarutbildning – har lite svårt att förstå att den skulle få så tvära kast.
Få spelare har alla egenskaper – Eikrems främsta är känslan för bollen, blicken för spelet, förmågan att assistera lagkamrater till målchanser.
Det gjorde han framför allt under våren och sommaren 2016 i Malmö FF, då han visade helt hysterisk form.
Men han hade svårare med tempot när det var Europaspel hösten 2015 till exempel. Det kan jag köpa.
Jublet efter det som skulle bli sista målet i Malmö FF - 2-0 på en makalös frispark i somras mot Jönköping. Då trodde Magnus Wolff Eikrem att chansen skulle komma - det blev fem raka matcher på bänken utan en minuts speltid.Bild: PETTER ARVIDSON
Att han så helt försvann ur bilden 2017 känns både förklarligt och oförklarligt. MFF vann allsvenskan i suverän stil och då kan ingen klaga.
Men ändå är det så att andra spelare fått längre tid på sig och på en och samma position att bygga upp sig och sitt spel. Med Eikrem fanns inte tålamodet 2017, han kastades ut och in och symboliskt var när han fick bära hundhuvudet och kliva av i paus mot Göteborg i premiären, när MFF gjort en halvsvag halvlek. Och så fortsatte det tills Eikrem hamnade längst ut på bänken.
Det är som sagt svårt att kritisera i ett lag som vinner och vinner, men i mig gnager fortfarande en önskan att Magnus Wolff Eikrem skulle fått mer tid och förtroende tidigt i år.
Jag tycker faktiskt inte att han fick ens i närheten av den respekt han förtjänade att ha efter det han gjort tidigare för klubben.
Och jag skäms inte för att säga att personligheten Magnus Wolff Eikrem och hans spetsegenskaper är något jag verkligen kommer att minnas med stor värme från tiden i MFF.
Det ska bli spännande att se om han – som han själv säger – kan slå tillbaka och ta revansch direkt i en ny klubb.
Läs alla artiklar om: Fotboll: MFF 12 november
Gå till toppen