Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Effektsökeri

På kort tid har Ulf Kristersson vitaliserat Moderaterna och kanske också den borgerliga alliansen. Men det kommer inte att avgöra valet den 9 september 2018. Det gör sakfrågorna och de ideologiska vindarna.

M-ledaren Ulf Kristersson på Malmöbesök.Bild: Peter Frennesson
Ulf Kristersson har gjort sitt första nedslag i Skåne i egenskap av ny moderatledare och statsministerkandidat. På onsdagskvällen framträdde han inför Malmö Börssällskap med ett anförande följt av utfrågning. Publiken lyssnade välvilligt när han redogjorde för sina prioriteringar; börssällskapet är ju knappast en tummelplats för SSU-aktivister.
Det här var några av de punkter som Kristersson lyfte fram:
* Den borgerliga alliansen – ”ohyggligt viktig” – är och förblir Moderaternas hemvist.
* Förbättrad integration av nyanlända är en av de allra viktigaste frågorna inför valet nästa år och även på längre sikt.
* En stor välfärdsreform där det bärande elementet är ett bidragstak vid 75 procent av en lägstalön.
* ”Statens kärna” – försvar, polis, domstolar – måste förstärkas.
* Sverige skall ännu mer än idag vara en del av internationaliseringen: ”Sverige behöver världen mer än världen behöver Sverige.”
* Ett politiskt samtal som är mer ”vuxet” och mindre ”gnälligt”.
Allt detta är redan välkända inslag i Kristerssons budskap. Men här finns oklarheter. Inte minst gäller det regeringsfrågan.
Alliansen är splittrad i synen på Sverigedemokraternas roll. Moderaterna och Kristdemokraterna kan tänka sig att bilda regering med passivt eller aktivt stöd från SD även om de rödgröna, S, MP och V, blir större i valet nästa år. Det vill inte Liberalerna och Centerpartiet som i så fall förordar någon form av blocköverskridande samarbete. Men samtidigt utesluter Kristersson, i kategoriska termer, förhandlingar och kompromisser med Sverigedemokraterna på grund av partiets främlingsfientliga och nationalistiska karaktär.
Den självklara följdfrågan om varför SD skulle lägga sig platt och avstå från att kräva något i utbyte mot att släppa fram en borgerlig regering gled Kristersson förbi genom att säga att det måste hela alliansen ta ställning till och att han inte tänker föregripa en sådan diskussion. I den retoriska moderatfronten mot Sverigedemokraterna finns således en gapande glipa. Samma dag som Kristersson var i Malmö publicerade Aftonbladet dessutom en intervju där han verkade ge moderata kommunpolitiker grönt ljus för samarbete med SD.
Hur man än vänder och vrider på det blir intrycket att Ulf Kristersson sänker trösklarna mot Sverigedemokraterna. Därmed skorrar det lite illa när han i efterhand kritiserar Anna Kinberg Batras famösa utspel den 19 januari, då hon ville upphäva ”kontaktförbudet” gentemot SD: ”Jag tycker det var ett olyckligt sätt att uttrycka sig.” (DN 1/11)
I själva verket fortsätter han – och fördjupar rent av – den linje som Kinberg Batra motvilligt stakade ut och som bidrog till hennes fall.
Snyggt är det inte.
Desto snyggare var det att Kristersson levererade när det gäller det vuxna och mer resonerande samtal som han efterlyser.
Ja, han vill, till skillnad från Moderaterna under alliansens regeringsperiod 2006–2014, att Sverige ansöker om Natomedlemskap så fort som möjligt, men tänker inte provocera fram en strid med Socialdemokraterna som skulle försvåra Sveriges säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten. Och nej, han vill inte dra Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna över en kam även om båda partierna tyngs av ett otäckt bagage. Vänsterpartiet har, trots allt, "funnits med länge" i politiken och accepterar de politiska och parlamentariska spelreglerna på ett annat sätt än SD, en öppen attityd som nog fick en och annan åhörare att studsa till.
I alla händelser har Ulf Kristersson haft en flygande start sedan han efterträdde Anna Kinberg Batra den 1 oktober:
En partistämma i Örebro där det mesta gick hans och den nya partiledningens väg, från integrations- till välfärdspolitik. Lyckade insatser i de första tv-debatterna mot statsminister Stefan Löfven (S). Och ett rejält uppsving för de nedtryckta Moderaterna – plus 4,4 procentenheter i Novus och SVT:s oktobermätning.
Detta väcker den mer övergripande frågan om man verkligen kan tala om partiledareffekter i svensk politik och opinion.
En av Sveriges främsta valforskare, professor Henrik Ekengren Oscarsson i Göteborg, angriper ämnet i en tänkvärd artikel på Politologerna, en närmast oundgänglig sajt där statsvetare analyserar det politiska livet och spelet.
I kandidat- och personfokuserade tvåpartisystem som det amerikanska är ledareffekterna starka. Men den som söker efter liknande effekter i länder som Sverige, flerpartisystem med tydliga ideologiska motsättningar utmed vänster–höger-skalan, finner knappt några alls. Ekengren Oscarsson konstaterar att ”det tycks vara värderingar av partier som färgar av sig på värderingar av partiledare snarare än tvärtom”.
Det hindrar emellertid inte att partiledare kan ha momentan betydelse. Det är av allt att döma vad som har inträffat i fallet Ulf Kristersson. Han är, med statsvetarnas uttryck, ett ”flöte” i opinionen. Men det omvända förekommer också: mindre populära partiledare kan fungera som ”sänken”. Ett exempel är Göran Persson inför valet 2006, då Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten.
En annan faktor är att partiledarskiften i sig ofta förebådar politiska kursomläggningar och förändringar i partiets organisation som har betydelse utan att fördenskull hänga samman med partiledarnas personliga framtoning.
Men bilden är ändå så varierad – mellan olika partier och över tid – att det inte går att dra några generella slutsatser om hur partiledare påverkar opinionen. Det framgår av Henrik Ekengren Oscarssons genomgång av 29 partiledarskiften åren 1967–2017.
Hans metod är att studera förändringarna i de månatliga Sifomätningarna av partisympatierna efter ett partiledarbyte. Ekengren Oscarsson tar sin utgångspunkt i opinionsläget den månad som partiledaren tillträdde och relaterar de följande månadernas Sifosiffror till det stöd partiet hade vid ledarskiftet. Utmed denna horisontella axel kan man sedan följa svängningarna. Det blir en högst blandad kompott.
Under Thorbjörn Fälldin, 1971–1985, fick Centerpartiet ett uppsving de första åren för att sedan falla tillbaka kraftigt. Den nuvarande C-ledaren Annie Lööf, som tog över efter Maud Olofsson 2011, uppvisar så här långt motsatt mönster: en svag utveckling de första tre åren, därefter en markant uppgång.
Den så kallade Westerbergeffekten, dåvarande Folkpartiets valframgång med Bengt Westerberg 1985, åberopas ofta i samband med partiledareffekter. Men det dröjde nästan två år innan den slog igenom. Ännu längre dröjde det innan Lars Leijonborg, som ledde FP 1997–2007, blev ”Leijonkungen” i valet 2002: under sextio månader dessförinnan hände i stort sett ingenting med partiets opinionssiffror. Sven Wedén, FP-ledare 1967–1969, lyckades aldrig klättra över till plussidan.
Håkan Juholt, kortvarig ledare för Socialdemokraterna 2011–2012, drog iväg uppåt med partiet alldeles i början, bara för att snart störtdyka.
Att Olof Palme, S-ordförande 1969–1986, konstant låg på minussidan kan verka förvånande, men har sin förklaring: Palme tog över när den folkkäre Tage Erlander 1968 hade lett Socialdemokraterna till den största valframgången under efterkrigstiden med det svåröverträffade resultatet 50,1 procent.
Gösta Bohman, som ledde Moderaterna 1970–1981, utmärkte sig med en nästan obruten uppgång för partiet efter sitt tillträde. Även under Fredrik Reinfeldts partiledartid 2003–2015 höll sig Moderaterna ovanför sitt ingångsvärde.
Här finns också exempel på remarkabel stabilitet. Det gäller i viss mån KDS, Kristdemokraterna och Alf Svensson, partiledare i 367 månader 1973–2004, men framför allt Lars Werner, VPK:s och senare Vänsterpartiets ordförande 1975–1993: kurvan är som klistrad utmed x-axeln.
Så vilken partiledare innehar det positiva rekordet, det vill säga den största och snabbaste uppgången omedelbart efter tillträdet? Svaret lär överraska somliga:
Stefan Löfven.
På några månader ökade Socialdemokraterna med 7 procentenheter sedan Löfven i januari 2012 hade tagit över ledningen efter det kaotiska intermezzot med Håkan Juholt.
Huruvida detta var en Löfven-in- eller en Juholt-uteffekt är dock oklart. Motsvarande osäkerhet gäller möjligen även Moderaternas uppsving efter Anna Kinberg Batras avgång och Ulf Kristerssons tillträde.
Kontentan av detta spretande underlag är, som Henrik Ekengren Oscarsson skriver, att det ”kan gå hur som helst för partier som byter ledare”. När Oscarsson kontrollerar siffrorna efter tolv månader hittar han lika många exempel på opinionsvinster som opinionsförluster.
På kort tid har Ulf Kristersson vitaliserat Moderaterna och kanske också den borgerliga alliansen. Men det kommer inte att avgöra valet den 9 september 2018. Det gör sakfrågorna och de ideologiska vindarna, oavsett det massmediala intresset för personliga egenskaper och personlig lyskraft.
Partiledare kommer och går, men Sveriges politiska kultur består. Denna kultur kännetecknas, med statsvetaren Tommy Möllers ord, av ”den starka betoningen av rationalitet och saklighet” och är ”i ovanligt hög grad förnuftsorienterad och resultatinriktad”.
I trumpifieringens och nättrollens tidevarv skall vi vara tacksamma för det.
MER ATT LÄSA
Opinionseffekter av partiledarskiften i Sverige 1967–2017 (politologerna.wordpress.com) av Henrik Ekengren Oscarsson.
Svensk politik (Historiska Media) av Per T Ohlsson.
Svensk politisk historia. Strid och samverkan under tvåhundra år (Studentlitteratur) av Tommy Möller.
Gå till toppen