Kolumnen

Anne-Marie Pålsson: Anne-Marie Pålsson: ”Grupp har ställts mot grupp på ett sätt vi aldrig upplevt tidigare.”

Bild: Erik Nylund
Valet 2018 närmar sig. Är bostadsbristen en fråga som den politiska striden kommer att handla om? Rimligen borde den det. Den är central för välfärden och berör många – särskilt de unga som fått det allt svårare att finna en bostad och med det ta steget in i vuxenvärlden. Tolkningen av kommunernas ansvar för de nyanlända så att dessa ska ges förtur till de lediga bostäderna har därtill gjort frågan närmast explosiv. Grupp har ställts mot grupp på ett sätt vi aldrig upplevt tidigare.
Trots det talar det mesta för att bostadsbristen blir en no-no–fråga. Inget av blocken kan svära sig fri från ansvaret för den uppkomna situationen och inget har några bra förslag på hur den ska lösas. Bland gamla socialdemokrater väcker sannolikt också bostadsfrågan obehagliga minnen till liv.
För senast det begav sig var 1966 och Sverige gick till kommunalval. I valrörelsens slutskede fick Tage Erlander frågan vilket råd han ville ge ett ungt par som i bostadsbristens Sverige sökte bostad. Erlanders råd var provocerande: Ställ er i bostadskön. Socialdemokraterna gjorde ett katastrofval och som förklaring angavs Erlanders svar till det bostadslösa paret.
Mindre uppmärksammat är att valutslaget framkallade dramatiska förändringar i vårt styrelseskick. Erlanders reaktion på det dåliga valet var nämligen att aktualisera en fråga som länge vållat politisk splittring: tvåkammarsystemet.
Socialdemokraterna tillhörde dess försvarare. Inte av konstitutionella skäl – maktdelning – utan av maktegoistiska. Ledamöterna i riksdagens första kammare utsågs nämligen på basis av resultatet i kommunalvalen. Då dessa genomfördes mellan valen till riksdagen skapades en opinionsmässig eftersläpning som gynnade Socialdemokraterna. Ty ett mindre lyckat riksdagsval kunde kompenseras av ett bättre kommunalval. På så sätt kom Socialdemokraternas underlag i de båda kamrarna att under decennier bli tillräckligt stort för att säkra regeringsmakten.
Allt detta ändrades 1966 då Socialdemokraterna förlorade sin maktställning i första kammaren. Då fanns det inte längre något skäl att försvara systemet. Redan 1968 beslutade sålunda riksdagen att avskaffa den första kammaren. Samtidigt infördes gemensamma valdagar för val till kommun och riksdag.
Så kom det sig att en enkel fråga om bostadsbristens konsekvenser ledde till att Sverige fick den förmodligen mest extrema konstitutionen i västvärlden. Hos oss finns ingen maktdelning. All offentlig makt har samlats i riksdagens enda kammare med argumentet att ”folkets uppfattning såsom den gestaltar sig på valdagen ska få fullt genomslag i den förda politiken”.
Valutslagets konsekvenser på bostadsförsörjningen blev nästan lika dramatiska. Ambitionsnivån för byggandet ökade och bara några år senare var bostadsbristen ett minne blott. En kortvarig succé. Ty idag kan många av miljonprogrammets områden beskrivas som nedslitna no-go–zoner med arbetslöshet, kriminalitet, trångboddhet och fattigdom. Men det är en helt annan sak.
Gå till toppen