Kolumnen

Moa Berglöf: ”Debattstil som förgiftar samtalet.”

I slutet av förra veckan skrev jag en kolumn med rubriken "Människor litar inte längre blint på makten. Sunt.".
Kolumnen handlade bland annat om min farhåga för vad som händer när en i grunden sund utveckling – att människor alltmer ifrågasätter makten och samhällets paternalistiska strukturer – utnyttjas och görs osund.
Vad händer, frågade jag, när viktig granskning i allt större utsträckning blandas ihop med känslor och egna agendor, när halvsanning blir helsanning och viktig myndighetsgranskning och kritik av strukturella problem blir till konspiratoriska anklagelser och ad hominem-angrepp mot enskilda personer?
Låt mig berätta vad som händer, för det som skedde efter att kolumnen publicerades är en perfekt illustration av det problematiska beteende jag försökte beskriva.
Min kolumn var allmänt hållen, och jag valde under lördagen att ge ett antal exempel på Twitter på hur de personer som nämndes vid namn – Göteborgs-Postens politiska redaktör Alice Teodorescu, Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi samt den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali – på olika sätt driver alarmistiska agendor genom anekdotisk bevisföring och selektiva val av fakta som passar den egna tesen.
I en av dessa tweets lyfte jag fram att en av Hanif Balis återkommande konspirationsteorier är att det finns en vänster som alltid håller ihop. Som exempel på detta tog jag en episod som hände för några veckor sedan, när en välkänd försvarsadvokat skrev en serie tweets om att man inte bör blanda ihop moraliskt tvivelaktigt beteende med brottsligt beteende. Ingen revolutionär ståndpunkt hos en jurist, men Bali anade som vanligt en konspiration eftersom personen det hela handlade om är före detta ledarskribent på Aftonbladet. Han ger också uttryck för denna vänsterkonspiration på Twitter.
Efter att jag exemplifierat med detta och skriver att det är skillnad mellan personliga eskapader och konkreta brottsmisstankar reagerar Hanif Bali, men han har inget att säga om den konspiration han lanserat. Istället skriver riksdagsledamoten till sina 73 000 följare på Twitter: ”Ragga på 14-åriga aspirerande praktikanter - ”personliga eskapader” enligt @moabrglf. Se hur lågt hon är redo att sjunka.”
@moabrglf är jag på Twitter.
Det tar bara någon timme, sedan drar det igång. Borta är min ursprungliga synpunkt på Hanif Balis konspirationsteori. Nu sägs det istället att jag försvarar våldtäktsmän, att jag är sjuk, är likgiltig inför våldtäktsoffer, har sympatier för Hagamannen och det frågas om jag måhända är pedofil. I hundratals tweets diskuteras min bristande karaktär fram och tillbaka.
Ett falskt konto skapas på Twitter med mitt namn och min bild.
Jag mottar dessutom en handfull dödshot och våldtäktshot mot mig och min familj.
Känner Hanif Bali någon skuld för detta? Inte alls. Inte heller hans parti Moderaterna – det parti jag lade tjugo år av mitt liv på att företräda – verkar ha synpunkter på hans sätt att agera.
I min ursprungliga kolumn skrev jag att den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali gång på gång fortsätter lägga grund för och vidareförmedla konspirationsteorier och halvsanningar riktade mot motståndare. Helgens händelser har bekräftat denna tes.
Det politiska samtalet kan vara hårt, och det får och ska det vara. Jag har inget att invända mot dem som tycker att jag har fel. Men det här är något annat. Det är ett sätt att debattera som förgiftar samtalet och skrämmer till tystnad, där lögner och förenklingar lämnas företräde framför fakta och seriös analys. Detta måste vi orka stå emot.
Gå till toppen