Signerat

Tobias Lindberg: De stora klampar in i Libanon.

Saad al-Hariri.Bild: Salvatore di Nolfi
Franske utrikesministern Jean-Yves Le Drian sammanfattade på måndagen vad som krävs för en lösning.
"Att alla politiska ledare har total rörelsefrihet och att icke-inblandning utifrån ses som en fundamental princip."
Självklarheter i de allra flesta länder – men nu var det Libanon han uttalade sig om.
Den libanesiske premiärministern Saad al-Hariri meddelade oväntat sin avgång vid ett besök i Saudiarabien i början av november. Sedan dess har det spekulerats kring vad som egentligen skett.
Varför fick al-Hariri inget officiellt mottagande på flygplatsen?
Beslagtog de saudiska myndigheterna hans mobiltelefon?
Envisa rykten har hävdat att al-Hariri satts i husarrest och tvingats till avgångsbeskedet. Det förnekade han visserligen själv i en tv-intervju på söndagen. Avgången sades bero på en mordkomplott mot honom och han riktade hård kritik mot den shiamuslimska rörelsen Hizbollah. Men tyvärr lär det handla om mer än enbart motsättningar i libanesisk inrikespolitik.
Sunnimuslimske al-Hariri står nära kungahuset i Saudiarabien, medan Hizbollah har starka band till Iran. Och allt talar för att lilla Libanon nu åter hamnat i kläm i de stora ländernas kamp om regionalt inflytande. I bästa fall stannar det vid politiska spänningar, men risken är inte försumbar för fullskaligt krig. Som FN:s generalsekreterare António Guterres påpekar kan en sådan konflikt få förödande konsekvenser.
Libanon har en historia av utdraget inbördeskrig och har utformat sitt politiska system därefter. I avsikt att förebygga nya konflikter har makten delats upp mellan olika grupperingar: kristen president, shiamuslimsk talman och sunnimuslimsk premiärminister.
Men vad hjälper sådana försök att hålla balansen politiskt när regionala stormakter tar sig rätten att klampa in?
Gå till toppen