Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Armod och strapatser i en krigisk värld

Per Odensten debuterade 1981 och har tidigare arbetat som folkhögskolelärare.Bild: Moa Odensten

Per Odensten

BOKEN. Skärvan i bergets natt. Norstedts.

Den egensinnige Karlskronaförfattaren Per Odensten har gett ut nio kritikerrosade romaner sedan debuten 1981. Själv läste jag honom för första gången förrförra året. "Människoätarens skugga” är en briljant fantasi om den italienske upprorsmakaren Gramscis sista tid i fängelset, som utan större buller och bång tilldelades Samfundet De Nios romanpris 2016.
Om jag istället börjat med hans nya roman, ”Skärvan i bergets natt”, vet jag inte om jag blivit lika sugen på att läsa hans tidigare. Den är något helt annat. En gudasaga ”med rötter i nordisk mytologi”, enligt baksidestexten, och det kan ju lova lika ont som gott. Den bygger på ett fragment Odensten publicerade i DN, strax innan han gav ut sin första roman ”Gheel”, och sedan dess har han burit på den.
Författaren lever alltså upp till sitt efternamn. Det är nämligen Oden själv som är centralgestalt i romanen. Hans namn nämns visserligen aldrig, i enlighet med den fornnordiska tradition enligt vilken guden oftast omtalades i omskrivningar. Här är han för det mesta ”Den Högste” eller kort och gott ”Mannen”. Men han känns igen på sin enögdhet, på sin åttafotade häst och sina korpar, som han sänder land och rike runt för att rekognoscera. Hugin och Munin har här fått sina namn översatta, och heter Tanke och Minne.
I den variant av fornnordisk mytologi som Odensten odlar, väldigt fritt och efter eget huvud, är världen hotad av Avgrundsmakterna, ledda av ”Släggskallar, trollkarlar och bergsdemoner”. Den Högste är en sorts befälhavare i krig som ständigt avlöser varandra och tvingar ut hans manskap på långa fälttåg i ”Atuatukernas” och ”Euburonernas” riken. Några andra gudar eller gudinnor verkar inte vandra på Jorden. Men väl en ond trollkarl, Den Högstes nemesis, vid namn Tiwaz. Det råkar också vara den urgermanska formen av guden Tyrs namn, han som i mytologin förlorar sin ena arm till Fenrisulven.
Men, som sagt, hos Odensten gäller andra regler. Det är ingen undervisande vidarediktning à la Alf Henrikson han skrivit. Istället är det en nådlös skildring av strapatserna och armodet som de många ständiga krigen medför, då man får nöja sig med att ”leva på matminnen”. Djuren tecknas med stor omsorg och ömhet, men det hindrar inte att en älskad hästs död kan mätta dess hungrande ägare: ”De låg stilla i tälten hela den dagen, sen de tagit vara på hästköttet och druckit det varma blodet. De vispade också ihop blodmassan med grynen till en välling, som de åt som blodkorv när den stelnat.”
Mitt i dessa prövningar försöker några män och kvinnor i Den Högstes tjänst leva sina liv. Där finns den milde rådgivaren Are Heggeson och hans barnbarn; stövelmakaren Eske Geten och hans hustru Bente, vars själar omsveper och värmer varandra i iskylan.
Man kan fråga sig varför Den Högste inte använder sitt gudomliga mandat i dessa svåra tider. Det finns det de som gör: ”Man kunde inte förstå varför Han inte gjorde slut på Avgrundsmakternas hånfulla gyckel och undanglidande, på samma sätt som när Han stillade storm och sjö”. Men manskapet får inga svar. Magi använder guden mest när han ska förföra kvinnor. Och en dag är han försvunnen.
Vid det laget är jag rädd att inte heller särskilt mycket av mitt engagemang återstår. Romanen saknar inte rent stilistiska förtjänster, och har nog fått den form projektet kräver. Men jag saknar en mer bärande idé, som lyfter texten över den litterära rollspelsnivån.
Gå till toppen