Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Carolina Söderholm: Det är en skandal att en av landets främsta konstsamlingar saknar lämpliga lokaler

Malmö konstmuseum ställer ut 300 verk av 130 konstnärer. Carolina Söderholm blir förtjust, men slås än en gång av det skandalösa i att en av landets främsta konstsamlingar saknar lämpliga lokaler.

Agda Holst, självporträtt, 1925.Bild: Malmö konstmuseum

Show and tell – att visa och berätta.

Malmö konstmuseum, t o m 7 januari.
"Här slutar allmän väg" står det över entrén. Dan Wolgers numera klassiska fotografi av en vägskylt inleder Malmö konstmuseums höstsatsning. Det skulle kunna betraktas som en varning. Vi lämnar nu upptrampade stigar för att på egen risk beträda okänd mark - läs konstens rike. Fast i detta fall är förhållandet också det motsatta. Själva poängen med utställningen "Show and tell" är att dess konstskatter faktiskt tillhör det allmänna. I en slösande generös presentation visas över 300 målningar, skulpturer, installationer och videoverk av runt 130 konstnärer. Ändå utgör de bara en bråkdel av museets närmare 40 000 verk.
Det är bara att bekänna, ett sådant här bildmässigt överdåd gör mig rusigt förtjust. Redan i trapphallen slår det gnistor, när gamla godingar och nya stjärnskott möts över generationer och epoker i en tät salongshängning. Här delar en djärv stadsvy av en modernistisk pionjär som Sigrid Hjertén hörn med den unga Pauliina Pieteläs dovt glödande studie av Lönngatan i Malmö, målad runt hundra år senare. Längre in sprakar det till när Lundasonen Gösta Adrian-Nilssons geometriska färgspel studsar mot den svenskättade ryssen Vladimir Stenbergs konstruktivistiska skulptur för att ta spjärn mot Malmöbaserade Luca Freis rykande färska installation vars abstrakta, textila färgkompositioner har både historiska och politiska bottnar. Och så fortsätter det, när oväntade kopplingar lyckas vitalisera också till leda visade ikoner, medan linjer dras från antik till nutid. Samtidigt lyfts ofta förbisedda men ack så skickliga målare som skånska Agda Holst och tyska Lotte Laserstein fram i den lustfyllt hängda porträttsektionen.
Museichef Cecilia Widenheim och Matts Leiderstam, professor vid Malmö konsthögskola, har överlag gjort ett gott jobb när de grävt djupt i magasinen. Nyfiket och självkritiskt reflekterar de kring vad ett museum är och kan vara. Därmed fördjupar duon de frågeställningar som belystes i vårens gemensamma projekt, då studenter vid Malmö konsthögskola förhöll sig till samlingen. Bland dem fanns Maxime Hourani som i sitt videoverk med poetisk och kritisk skärpa väver in konstmuseets stilhistoriska utställning i en större berättelse. Tillsammans med nyss utexaminerade Hanni Kamalys smärtsamt sårbara metallskulptur, en hyllning till det rasistiska (polis)våldets offer, hör Houranis verk till de nyförvärv som visar att museet är fortsatt på tå när det gäller att utveckla och ge spets åt samlingen.
I en av de filmade konstnärsintervjuerna beskriver Luca Frei vackert museet som en plats byggd med känslighet, kunskap och kärlek. Nog spelar fler aspekter in - som maktstrukturer, hierarkier, ekonomi och ideologier - men i förhållande till den nu aktuella utställningen är jag frestad att hålla med. Enda kruxet är att det inte räcker till. Det har sagts förr och ska envist upprepas: att en av landets främsta konstsamlingar fortfarande saknar lämpliga lokaler är en segdragen skandal. Men framför allt allmänhetens förlust. Om någon ännu tvivlar, demonstreras här med bedövande kraft vilket museum det skulle bli. Nu återstår för tjänstemän och politiker att raskt arbeta vidare med den utredning som presenterades i juni - och gå från ord till handling.
Gå till toppen