"Här slutar allmän väg" står det över entrén. Dan Wolgers numera klassiska fotografi av en vägskylt inleder Malmö konstmuseums höstsatsning. Det skulle kunna betraktas som en varning. Vi lämnar nu upptrampade stigar för att på egen risk beträda okänd mark - läs konstens rike. Fast i detta fall är förhållandet också det motsatta. Själva poängen med utställningen "Show and tell" är att dess konstskatter faktiskt tillhör det allmänna. I en slösande generös presentation visas över 300 målningar, skulpturer, installationer och videoverk av runt 130 konstnärer. Ändå utgör de bara en bråkdel av museets närmare 40 000 verk.

Det är bara att bekänna, ett sådant här bildmässigt överdåd gör mig rusigt förtjust. Redan i trapphallen slår det gnistor, när gamla godingar och nya stjärnskott möts över generationer och epoker i en tät salongshängning. Här delar en djärv stadsvy av en modernistisk pionjär som Sigrid Hjertén hörn med den unga Pauliina Pieteläs dovt glödande studie av Lönngatan i Malmö, målad runt hundra år senare. Längre in sprakar det till när Lundasonen Gösta Adrian-Nilssons geometriska färgspel studsar mot den svenskättade ryssen Vladimir Stenbergs konstruktivistiska skulptur för att ta spjärn mot Malmöbaserade Luca Freis rykande färska installation vars abstrakta, textila färgkompositioner har både historiska och politiska bottnar. Och så fortsätter det, när oväntade kopplingar lyckas vitalisera också till leda visade ikoner, medan linjer dras från antik till nutid. Samtidigt lyfts ofta förbisedda men ack så skickliga målare som skånska Agda Holst och tyska Lotte Laserstein fram i den lustfyllt hängda porträttsektionen.

Museichef Cecilia Widenheim och Matts Leiderstam, professor vid Malmö konsthögskola, har överlag gjort ett gott jobb när de grävt djupt i magasinen. Nyfiket och självkritiskt reflekterar de kring vad ett museum är och kan vara. Därmed fördjupar duon de frågeställningar som belystes i vårens gemensamma projekt, då studenter vid Malmö konsthögskola förhöll sig till samlingen. Bland dem fanns Maxime Hourani som i sitt videoverk med poetisk och kritisk skärpa väver in konstmuseets stilhistoriska utställning i en större berättelse. Tillsammans med nyss utexaminerade Hanni Kamalys smärtsamt sårbara metallskulptur, en hyllning till det rasistiska (polis)våldets offer, hör Houranis verk till de nyförvärv som visar att museet är fortsatt på tå när det gäller att utveckla och ge spets åt samlingen.