Det ligger förväntan i luften inför Malmöpremiären av Jason ”Timbuktu” Diakités föreställning ”En droppe midnatt”. På scen ett gäng musiker, sångerskan Beldina Nyadwe i vacker fotsid klänning och Timbuktu själv i stilig, sandfärgad kostymväst.

När det drar igång kommer jag att tänka på det gamla slagordet ”Det personliga är politiskt”. Vad krävs det för att en berättelse ska lyfta från den privata sfären och få politisk sprängkraft? Det kan förstås handla om mängden vittnesmål, som i Metoo-rörelsen. Men det kan också handla om form och tilltal – om hur en personlig utsaga framförs för att landa i oss och expandera.

”En droppe midnatt” är en musikaliskt inramad monolog, som bygger på boken med samma namn. Timbuktu berättar och under tiden han talar växer illustrationer i form av pennteckningar fram på den svarta fondväggen bakom honom. Tilltalet är rakt och intimt, jag får en känsla av att han berättar allt det här bara för mig. Då och då bryts monologen av jazziga och bluesiga sånger framförda av honom själv eller av Beldina Nyadwe.

Det handlar om att hitta sin identitet, om att förstå sina rötter. Om att inte vara hälften svart och hälften vit utan att inse att man är både och, allt sammanblandat. Dubbel i stället för halv. Inget nytt under solen, och framfört på ett annat sätt hade det kunna låta som klyschor. Men föreställningens styrka ligger, förutom i själva formen och framförandet, i textens pregnanta detaljer och förmåga att fånga upp såväl de personliga känslorna som de större, historiska och politiska sammanhangen.

Det börjar i Lund på 1970-talet när Jason frågar sin dagmamma Bibbi varför han är brun i skinnet – och hon skämtsamt svarar att det måste vara för att hans mamma spillde kaffe på honom när han var liten.

Sedan förgrenar sig historien till Jasons släktingar och förfäder i Harlem och Sydstaterna. Farfadern som avancerade från skoputsare till kypare, pappan som blir den förste i släkten som skaffar sig en akademisk karriär. Jason reser till Sydstaterna för att med egna ögon se bomullsfälten där hans förfäder arbetade.

Slaveriets historia rullas upp – också den skandinaviska. Raslagarna, det ofattbara förtrycket. Sedan några korta, kanske alltför korta, referenser till dagens USA, där fördomar, diskriminering och förtryck består. David Gieses uttrycksfulla pennteckningar växer fram på den svarta fonden, visar släktingars ansikten, kåkstäder och bomullsfält.

Det är vackert och berörande – och där emellan jäkligt roligt och svängigt. För Timbuktu är ingen universitetslektor utan en showman. När jag just tänker att jag inte klarar mer, jazzar han loss i en osannolik, krumbuktande dans eller låter sångerskan Beldina riva av ett soulnummer så att taket nästan lyfter.

De fiktiva samtalen med pappan och pappans vän, torghandlaren, är också väldigt kul. De är helt emot att Jason ska bege sig till Sydstaterna. Och varför ska han skriva om det här eländet över huvud taget, undrar pappan. Kan han inte skriva en deckare i stället, som folk vill läsa?