Davis Guggenheims Oscarbelönade dokumentär ”En obekväm sanning” (2006) borde ha blivit 2000-talets viktigaste film. Men genom att fokusera på tidigare vicepresidenten Al Gores föreläsningar tappade den i slagstyrka. Dokumentärfilmens kraft ligger i att på plats konfrontera oss med konkreta problem, inte Powerpoint-presentationer.

”En obekväm uppföljare” försöker i någon mån korrigera problemet, men det går inte mycket bättre. I ett inslag blir Gore vår guide i mötet med en forskare ute på fältet och hans ovedersägliga bevis för klimatförändringarna i den dramatiska avsmältningen av Grönlands enorma glaciärer. Filmen kunde gott ha fortsatt med fler exempel, som blekningen av korallreven och extrema oväder.

I stället är vi snart tillbaka i slutna rum med Gore. Vi följer honom i det politiska spelet om den globala miljöpolitiken, bland annat när han diskuterar med en indisk delegation inför klimatavtalet i Paris 2015. Och vips överskuggar huvudpersonen på nytt filmens brännande tema. Allra tydligast när vi spenderar tid med honom hemma på hans ranch i Tennessee. Scener som väcker frågan om inte ”Gore” hade varit en mer rättvisande filmtitel.

Att ”En obekväm uppföljare” likväl känns angelägen beror främst på att ingen annan film på tema klimatförändringarna är aktuell på biorepertoaren. Häpnadsväckande med tanke på att följderna redan nu är högst påtagliga. Här liksom i filmkanalerna lever vi i sagornas värld, alltmedan högst verkliga miljöproblem biter oss i arslet.

I nyhetsmedier förlorar vi frågan i bruset från Trump-tweetar och andra klickvänliga tramsflashar, vilket Naomi Klein varnade för i den här tidningen den 7 september. Spektakulär faktaresistens, sensationalistisk verklighetsförfalskning och rent nonsens stjäl vår uppmärksamhet från frågor som kräver handling nu, inte imorgon. Att undersöka den penningstinna fördumningsfabriken bakom klimathotsförnekelsen vore därför ett väl valt ämne för nästa miljöpolitiska dokumentär.