Diandrea ”Dee” Rees slog igenom för sex år sedan med Spike Lee-producerade långfilmen ”Pariah”, ett självbiografiskt tonårsdrama om en lesbisk afroamerikansk tjej. Trots fortsatt kritikerframgång med HBO-producerade filmbiografin ”Bessie” (2015), om sångartisten Bessie Smith, har Rees haft svårt att hitta stöd för sina projekt i filmbranschen.

Anledningen är Hollywoods blockbustermentalitet, utvecklingen mot färre, större och dyrare produktioner som säljs med säkra varumärken, typ Marvel och ”Star Wars”. Filmkanalerna på kabel-tv har, vid sidan av festivaler som Sundance, därför blivit viktiga distributörer för indiefilmer som ”Mudbound”.

Filmen utspelar sig i en gudsförgäten avkrok av Mississippi under och strax efter andra världskriget. Från Memphis anländer Henry (Jason Clarke) och Laura (Carey Mulligan) McAllan i hopp om att leva ett ”Borta med vinden”-plantageliv. Det visar sig vara en blåsning. Jordbruksfastigheten de köpt är ett påvert stycke lervälling intill en afroamerikansk lantbrukarfamilj.

Fattigdomen är densamma, men vita familjen McAllan anser sig ändå vara förmer än svarta familjen Jackson och behandlar dem gärna som om slaveriet aldrig upphört. Det slumrande våldet vaknar från herrefolksmentalitet till öppen brutalitet när två krigsveteraner från vardera familjen, Henrys bror Jamie (Garrett Hedlund) och äldste sonen Ronsel Jackson (Jason Mitchell), återvänder från kriget med nytvättade ögon på omvärlden och bygden.

Rees komplicerar dramat genom att låta flera av huvudpersonernas ge röst åt sina tankar på ljudbandet. Problemet är bara att speltiden är alltför kort för att göra greppet rättvisa. Sådana ambitioner ropar på en tv-serie, ett komplement till ”Roots” i uppgörelsen med ett ont förflutet som idag åter sticker upp gristrynet. Det märktes bland annat när Vita Huset stängde sin hemsida om medborgarrätt dagen innan filmens amerikanska tv-premiär.

Det är som ett stycke osminkad, skitig och oförställd tidsskildring ”Mudbound” kommer till sin rätt. Skådespelarensemblen känns aldrig som annat än ett med sina roller, och trots några melodramatiska ögonblick så är helhetsintrycket övertygande realism. Slutscenen aktualiserar det till synes tidlösa problemet med alla de som tror sig kunna stå vid sidan av de grymmaste händelser som oskyldiga betraktare. En hjärtlöshetens enfald.