Norrmannen Joachim Trier ("Oslo 31 augusti"), utan tvekan en av de mest begåvade yngre nordiska regissörerna, försökte vidga sitt berättande i den internationella debuten "Louder than bombs" 2015. Ambitionen var lovvärd, men resultatet var sådär – familjetragedin om en hyllad krigsfotograf (Isabelle Huppert) ville så mycket att den kvävdes under sin egen tyngd.

Nu tar han återigen ett steg i en helt ny riktning: skräckfilm. Återigen applåderar jag ambitionen, men återigen är resultatet sådär. "Thelma" är tjusigt paketerad och Trier, och den ständige medmanusförfattaren Eskil Vogt, har driv i berättandet. Men "Thelma" lyckas inte tillföra nytt blod till genren, och eftersmaken är förvånansvärt kort.

Titelpersonen, gestaltad av Eili Harboe, är en ung tjej som lämnar hembyn i en avkrok i Norge för att studera i Oslo. Hon känner sig vilsen och ensam i storstaden, och blir uppringd av föräldrarna varje kväll. Vi förstår snart att den kärvänliga tonen, telefonsamtalen avslutas alltid med ett "jag älskar dig", skorrar falskt. Thelma är hårt kontrollerad, uppvuxen i ett strängt kristet hem.

Så dyker alkohol och vänner upp i Thelmas liv, och kärleken – i form av en kvinnlig studiekompis. Thelma lockas, men plågas av skuld och skam och ljuger för föräldrarna. Dubbellivet tär på psyket och hon börjar få epileptiska anfall och hallucinationer.

Eller är det bara hallucinationer? Här växlar "Thelma" in på det övernaturliga spåret, och blir en starkt symbolisk, närmast freudiansk berättelse om kvinnlig frigörelse och om att klippa navelsträngen. Men det blir bara klumpigt och övertydligt – sex och ormar! – och varken otäckt eller spännande. Dessutom saknas helt den befriande humor som Vogt har gett prov på tidigare, exempelvis i solofilmen "Blind" (2014).

Trier kommer säkert att göra lysande filmer i framtiden, han är en stor talang. Men "Thelma" är en mellanfilm.