Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Världen

Henrik Brandão Jönsson: Kina har redan erövrat världen. Är det bara jag som inte förstått det?

Det är bra att röra på sig. Inte sitta fast på samma ställe. Med de orden i bakhuvudet köpte jag en resa till Kina. Kanske var det dumdristigt. Det tog 42 timmar att flyga från Rio de Janeiro, via São Paulo, Toronto, Vancouver och Hongkong för att ta flygbåten till Macau. Tidsskillnaden till Brasilien är tio timmar. Dag blev natt. Jetlagen varade i sex dagar.
Familjen förstod inte varför jag ville åka så långt bort och mina chefer undrade säkert också. Det är inte vanligt att en korre i Latinamerika gör uppdrag i Asien, men jag kände mig tvungen. Om jag ska överleva som utrikesreporter måste jag lära känna världens största ekonomi. Med Xi Jinping som president kommer Kina att dominera på ett sätt vi tidigare inte sett. Kina har redan gått om USA som Brasiliens största handelspartner.
Efter två veckor i spelhålan Macau – som administrerades av Portugal fram till 1999 och numera är en autonom kinesisk region likt Hongkong – gick jag över gränsen till Kina. Ett 72-timmarsvisum kostade 214 kronor och tog en kvart att utfärda. Kön genom passkontrollen tog inte längre tid. Sedan kom utmaningen. Miljonstaden Zhuhai är en av Kinas snabbast växande städer. Inte ens taxichaufförerna har hunnit lära sig alla nya gatunamn. Vad som gjorde det ännu svårare var att jag inte kunde använda Google Maps som jag annars gör när jag reser. Google är blockerat i Kina. Jag kunde inte heller skicka meddelande via Facebook, Twitter, Instagram eller WhatsApp. De tjänsterna är också blockerade.
Jag insåg hur beroende jag blivit av de västerländska kommunikationsverktygen och förflyttades tillbaka till det analoga stadiet. Jag visade en lapp med adressen och chauffören tog mig till den vegetariska restaurangen där min kinesiska kollega väntade.
Till min förvåning låg den mitt i ett hipsterkluster med jazzklubbar, designbutiker och gallerier inreda i gamla fabriksbyggnader i tegel. Det skulle lika väl kunnat vara San Francisco eller São Paulo. Dagen innan hade den svenskamerikanske jazzpianisten Stefan Karlsson spelat på en av klubbarna. I samma stadsdel fann jag varuhuset Huafa Mall med H&M- och J Lindeberg-butiker och insåg att jag burit på fördomar. Inte trodde jag att en, för kinesiska mått mätt, liten stad som Zhuhai skulle vara så globaliserad.
När vi gick på vernissage på kvällen med konstnärer från Hongkong, Macau och Zhuhai skämdes jag. Nästan en tredjedel av gästerna var européer bofasta i Zhuhai.
Kina har redan erövrat världen. Är det bara jag som inte har förstått det?
Efter konstnärsfesten drog vi till en annan modern stadsdel med hippa restauranger längs en anlagd kanal. Vi beställde grillad padda med chilipeppar och ingefära. Den var god, men väldigt benig.
Jag åt med pinnar och det blev ganska kladdigt. Bordsunderlägget såg ut som om en ettåring lekt med maten och jag bad om servetter. De ingick inte i priset. Om jag ville ha servetter var jag tvungen att köpa ett paket näsdukar av restaurangen. Det blev egentligen min största kulturkrock. I Kina har man själv med sig servetterna på restaurang.
Annars var det ett fascinerande besök. Ingen försökte råna mig.
Gå till toppen