Kultur

En mordmessias som blev en superstjärna

Sektledaren Charles Manson på väg mot rättegång efter de bestialiska morden 1969.Bild: Harold Filan
Idag är Marilyn Manson förmodligen mer känd än Charles Manson. En ironisk dubbelskruvning av att rockstjärnan konstruerade sitt artistnamn som en satirisk kommentar till kändishysterin och den populärkulturella fascinationen för sex (Marilyn Monroe) och död (Manson). Allt det som också gjorde Manson-sektens mord 1969 till säljande nyhetsstoff under många år och en inspirationskälla för oräkneliga böcker, filmer, sångtexter med mera.
Läs mer:Flower power: Den kaliforniska drömmen slogs till slut sönder av drogerna och våldet
Allt började 1967 med att den då 33-årige småbrottslingen Charles Manson, som suttit inspärrad större delen av sitt liv, släpptes efter ett straff och flyttade till San Francisco. Där gjorde han sig till en självutnämnd guru i dåtidens hippie-Mecka, kvarteren kring gatorna Haight och Ashbury. Stadens rika nyandliga och motkulturella mylla hade redan gett näring åt framgångsrika ”kyrkor”, som L Ron Hubbards scientologirörelse och Anton LaVeys Church of Satan.
Läs mer:Charles Manson ångrade sig aldrig
När Manson proklamerade sig som ännu en messiasgestalt, där han menande uttalade sitt namn som ”Man’s Son” för att framställa sig som en ny Jesus (”Son of Man”), väckte det ingen större uppmärksamhet. Inte heller när han samlade en heterogen skara av förrymda medelklassflickor och kriminella kring sig för att leva i avskildhet på Spahn’s Movie Ranch – inspelningsplats för en rad västernfilmer och –serier, bland annat ”Bröderna Cartwright” – utanför Los Angeles. Det var först när Manson beordrade sina sektmedlemmar att via en rad mord utlösa det apokalyptiska raskrig som skulle gör honom till världens nya frälsare som han hamnade i rampljuset.
Signalen till detta krig påstod han sig ha hört från apokalypsens fyra ryttare i modern skepnad: The Beatles. I stället för att, som i Uppenbarelseboken, stöta i trumpeter, hade de med sina elgitarrer uppmanat honom till handling i framförallt låten ”Helter Skelter”. Under två nattliga mordräder 9–10 augusti 1969 mördade Mansons sektmedlemmar sju personer, däribland Roman Polanskis hustru Sharon Tate.
Morden kännetecknades av övervåld och hade rituella inslag, bland annat då förövarna skrev meddelanden som ”Death to Pigs” och ”Healter Skelter” [sic] med offrens blod. Som i så många spaningsmord, där det inte finns någon logisk koppling mellan förövare och offer, hade polisutredningen till en början inga ledtrådar. Det var i stället när man arresterade sektmedlemmarna för andra brott som tekniska bevis och vittnesmål möjliggjorde åtal.
Rättegångarna under 1970 blev till en mediecirkus med både kulturella och politiska undertexter. President Richard Nixon kunde använda Manson-sekten som skräckbild av ungdomsrörelsen mot Vietnamkriget. En lång rad skräckfilmer, från snabbproducerade ”I drink your blood” (1970) till ”Blue sunshine” (1978), porträtterade hippien som en blomsterälskande Dr Jekyll, under vars mask en blodtörstig Mr Hyde lurar. Manson blev ett symbolnamn i kulturkriget mot 1960- och 70-talen som fortfarande råder.
Men hans namn har också sålt en opera, ett flertal skivor med försök till en karriär som singer-songwriter, inspelade av kompisen Dennis Wilson (Beach Boys), t-tröjor och till och med barnkläder. En mordmessias som superstar, följd av seriemördaren som antihjälte – kändiskulturen i sitt mest groteska uttryck.
Gå till toppen