Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Engström

Den insiktsfulla tonårsidolen: David Cassidy

Ibland går inte enbart högmod före fall.

Han ville egentligen något annat.
Detta skulle kunna vara sammanfattningen av rätt många tusen artistkarriärer, varav hundratals satte fart när idolen lanserades med en tv-satsning som riktade sig till en förpubertal publik.
Just den här texten handlar om David Cassidy, som dog på tisdagen.
För mig är han för alltid förknippad med barndomen (och reabackar fyllda med skivor). Det hade han nog inte haft så mycket emot, om det bara inte stannat just där: i reabackarna och i barnasinnena.
Han slog igenom strax efter att han fyllt 20, men såg ut som högst sexton – viktigt för målgruppen – i tv-serien "The Partridge Family", som började sändas 1970. Där hade han en sjungande roll, och det ena ledde till det andra. År 1972 gav han ut sina två första soloalbum, fyllda med redan då lite förlegad popmusik av högeligen oförarglig men välspelad middle of the road-typ.
Så där brukar det vara med tonårsidoler – de är sällan up to date, utan de imiterar förra säsongens trender och det finns alltid en producent eller pr-ansvarig som ser till att lägga locket på ifall någon till äventyrs skulle ta en verklig risk. Att ta "risker" hör till konceptet (Lex: "I kissed a girl and I liked it"); att verkligen riskera något finns inte på kartan.
Ni känner igen fenomenet, från 60-talets The Monkees via 90-talets pojkband till Justin Bieber. Så småningom tar några av dem ett modigt eller dumdristigt steg framåt – från Robbie Williams till Bieber – och det får bära eller brista.
David Cassidy var lite grann som dem allihop, men kanske lite mer räddhågsen. Men han var också mer insiktsfull: han profeterade om sitt eget fall, och han gjorde det medan han fortfarande stod i närheten av toppen.
Hans tveklöst bästa album kom 1975. Det hette "The higher they climb, the harder they fall"; första halvan av titeln stod tryckt på framsidan av konvolutet, den andra halvan kunde utläsas på en solkig banderoll bredvid hans söndertrasade scenkläder på baksidan. Vargarna – fansen! – hade slitit honom i stycken, bara några få gråterskor stod kvar.
David Cassidy hade sett rockens baksida och sin egen framtid, och den var inte vacker.
Albumet som han helt korrekt tippade skulle vara dödsstöten för hans karriär som barn- och tonårsidol spelades in med Bruce Johnston från The Beach Boys som producent. Bland medmusikerna fanns idel ädel rockadel: Jim Keltner, Jim Gordon, Willie Weeks, Steve Douglas, Leland Sklar, Richie Furay från Neil Youngs band Buffalo Springfield, Carl Wilson och Ron Tutt.
Samt Flo & Eddie, kända för sitt djupgående samarbete med Frank Zappa (ja, de hade varit med i The Turtles också).
Musiken är inte märkvärdig, men den markerar ett målmedvetet försök att slå sig ur buren. Här finns spår av hård rock, av disco, av country. Här finns inte många toner som appellerade till tidens tolvåringar, fast inte heller några som lockade de femtonåringar som avgudat Cassidy när de var tolv. Cassidy ville någon annanstans – han ville ha respekt.
Och han visste, uppenbarligen, att han inte skulle få någon. Tjugofem år gammal iscensatte han ett rituellt kommersiellt självmord.
Varför? Kanske för att han hoppades på ett under. Kanske för att han efter fallet skulle kunna säga "jag sa ju det".
Musiken, då? Den har sina poänger. "When I'm a rock'n'roll star" är en fyrkantig rocklåt med en lätt pretentiös inledning som signalerar temaplatta. Cassidy sjunger den som han brukat sjunga, med alldeles för mycket luft, men också med ett rasp som skvallrade om att han faktiskt var 25 och att han hängt på barerna i LA ett bra tag. Fast låten har en sorts charm, den är välproducerad, och den verkar allvarligt och ärligt menad.
Därefter gör han en habil "Be-bop-a-lula" (ja, faktiskt), innan han tar sig an Johnstons ballad "I write the songs", med Richie Furay och Carl Wilson i kören. Stämföringen är änglalik; de två takterna och åtta sekunderna från 2:42 är bedårande (fast i ärlighetens namn är det Wilson som inleder och Furay som får det att rulla; Cassidy kommer som femtehjulet därefter).
Flo & Eddie gör honom sällskap i Harry Nilsons "This could be the night"; Wilson och Furay återvänder för Ned Dohenys snuskiga "Get it up for love". Innan albumet är över har han gjort "Love in bloom", en variation på "For someone I love" som i samma veva gavs ut på supergruppen The Souther-Hillman-Furay Bands andra och sista album "Trouble in Paradise".
Bekymmer? Jodå. Cassidy skulle hädanefter dras med ryktet som föredetting. Han försökte skriva låtar med Brian Wilson (det kom några minuter musik, men jag vet inte om det ska kallas för låt); han försökte hänga med John Lennon (som skällde ut honom, eftersom han fick för sig att han och May Pang, hans älskarinna, hade en affär); han dök en dag upp på ett Parishotell där Paul McCartneys band Wings bodde. Det slutade med att den hetlevrade Wingsgitarristen Jimmy McCulloch och han hamnade i slagsmål, varvid McCulloch bröt fingret och Wings första USA-turné fick skjutas upp i flera veckor.
Resten av hans levnadsbana kan lite hårt sammanfattas med nyckelbegrepp som "musikalroller", "comebackplattor", "polisserier för tv", "drogproblem" och "rattfylla".
Han ville annorlunda.
Gå till toppen