Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Filip Yifter-Svensson: Det fiktiva praktsvinet finns på riktigt

Nu kommer uppropet där kvinnliga journalister vittnar om övergrepp.

Jens Svanström är en indiekille i trettioårsåldern. Han har flyttat från Borås till Göteborg, där han hankar sig fram som skribent med feministiskt patos; i sina krönikor går han till storms mot sexistisk reklam och andra uttryck för den patriarkala ordningen. På nattygsbordet ligger Simone de Beauvoir.
Henrik Bromanders roman "Bara en kram" utkom i augusti i år, och förekom med nästan kuslig tajming hela #metoo-rörelsen.
Det intressanta med Bromanders roman är att han inte porträtterar en bufflig, skrävlande kulturman, utan en tanig, hipp popkille som använder pronomenet "en" istället för "man" – och ändå är ett praktsvin.
När han går från uppkäftig krönikör till chefredaktör på en trendig gratistidning börjar sextrakasserierna och övergreppen.
Jens Svanström finns på riktigt. Det vet vi nu om inte förr. Och varför skulle han inte göra det? Man kan ha rätt åsikter och ett svinigt beteende. Man kan granska makten och ändå berusas av den. Självklart finns samhällets maktstrukturer också på redaktionerna. Kanske är de till och med förstärkta.
I #deadline-uppropet, undertecknat av 3992 kvinnliga journalister, tar man fasta just på de otrygga anställningsvillkoren som brett ut sig i branschen i mediekrisens spår: "Många av oss är frilansare utan någon anställningstrygghet alls. Det gör att den som säger ifrån ofta straffas genom att förlora uppdrag eller inte få förlängt vikariat."
En strid ström av unga vikarier är naturligtvis perfekta måltavlor för maktberusade förövare. Jens Svanström ger sig också mycket riktigt på unga praktikanter och vikarier, och genomdriver med nästan sadistisk njutning ledningens krav på att alla hans underställda ska göras till behovsanställda – och i starkare beroendeställning till honom.
Det är sorgligt att kvinnliga journalister, som har till uppgift att berätta om oegentligheter som drabbar andra, känner sig tvungna att tystna när de själva drabbas.
I slutet av "Bara en kram" bestämmer sig några av Jens Svanströms offer för att ta saken i egna händer och utkräva gruvlig hämnd. Och det funkar ju bra i fiktionen. Förhoppningsvis kan #deadline-uppropet bidra till att det inte ska behöva gå så långt i verkligheten.
Läs alla artiklar om: Journalistuppropet #deadline
Gå till toppen