Kultur

Håkan Engström: Popikonerna och deras trogna följe

Morrissey håller sig på sin kant: ibland till vänster, ibland till höger. Men den är hans, bara hans.Bild: Björn Larsson Rosvall/TT
Kampanjen metoo går in i en ny fas nästan varje dag. Uppburna människor som setts som sanningssägare, ikoner och livsstils­förebilder pekas ut som svin.
Och mitt i allt detta gav Morrissey i fredags ut ett nytt album.
Halvt sekulariserade lärjungar skruvade på sig, beredda på det värsta. Är det nu vi ska sätta ner foten?
Jag känner till Morrissey­fans som bestämt sig för att inte lyssna på nya plattan, för att på så vis slippa generas och slippa ta avstånd från vad de hört.
Är Andres Lokko en av dessa? Omöjligt att veta. Hans recension i Svenska Dagbladet – "en svag etta" – säger ingenting om musiken och slösar inget utrymme på att lyfta fram de miss­krediterande formuleringarna i låt­texterna, men när det gäller slutsatserna är recension klar. "Popmusik som Jimmie Åkesson kommer att älska", löd rubriken. Texten är fylld av symbolladade markörer: Ukip, SD, Timbro, Katerina Janouch och – se där, en referens till musiken! – "Hanif Bali-rock", vad nu det är.
Ah, denne Lokko! Inte ens Judas kunde kyssas som han!
För att komma fram till uppfattningen att albumet är ett "så gott som renodlat höger­extremistiskt koncept­album" måste man antingen leta väldigt noga eller lyssna väldigt slarvigt. Men recensionen handlar inte om albumet, utan om upplevelsen av hur någon man identifierat sig med sviker. Morrissey har på senare år gjort så många märkliga, politiskt grumliga uttalanden att medlemskortet i hans fanclub för många blivit en orimlig belastning.
Och det är här det börjar bli intressant. Den unge Morrissey ingöt mod i sin fanskara och väckte beundran med sin benhårda integritet. Med sitt exempel stod han upp för den som var udda och precis som han vägrade uniform.
Han var en Oscar Wilde i veganskepnad, vars penna var fulladdad med bitande sarkasmer. Det är den fortfarande, fast kalibern är inte tillnärmelsevis lika fin. Men bombastisk har han ärligt talat varit hela tiden: i sin narcissism, i sin självömkan, i sina formuleringar, i sina ärligt talat hutlösa politiska ställningstaganden. "Margaret on the guillotine" sjöng han på en singel 1988 och önskade livet ur den dåvarande premiärministern.
Provocerande? Det var halva grejen. Provokationen är fortfarande halva grejen. Sänk ner honom i en flod, vilken som, och han vill vara kärringen mot strömmen. Han förblir anti mot det mesta: institutionerna, kungahuset, etablissemanget.
Vill vi liera oss med en sådan? Det beror väl på hur vi ser på "etablissemanget". I kampen mot det etablerade kan man få rätt många oönskade kufar som sällskap.
Att följa en vulgär, aggressiv och patetisk Morrissey är en rätt dålig idé, men den föreföll mycket bättre när han var ung och snygg.
För många år sedan intervjuade jag en svensk artist som kläckte ur sig att han "mer och mer kommit att identifiera sig med John Lennon". Uttalandet imponerade så mycket på mig att jag började använda det själv. Det var förstås trams, även om det underlättades av att denne Lennon redan var död och inte kunde ställa till med mer oreda än han redan gjort.
På senare år identifierar jag mig möjligen med Randy Newman, eftersom han driver med och problematiserar precis alla människotyper och förhållningssätt. Han skulle inte drömma om att bli någons ledare.
Det bästa i Morrisseys nya album – en huvudsakligen apolitisk blues, om ni frågar mig, till stora delar bedövande tråkigt – är formuleringen I'm not my type, vilket tyder på att också han begripit att han är dåligt sällskap och vi gör bäst i att inte följa honom.
MUSIKTIPS
Mavis Staples: If I all was was black (album)
Sharon Jones & The Dap-Kings: Soul of a woman (album)
Anders Rosell: Take my place (albumspår)
Gå till toppen