Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Inside Redhawks

Kent Leijon Jönsson: Punkten är nådd – Redhawks behöver skakas om

Bild: BILDBYRÅN
Hedersamma förluster gör ingen fet. Malmö Redhawks föll mot Växjö, 2–4. Ingen skam att åka dit mot serieettan, men Redhawks gjorde det lite väl enkelt för smålänningarna.
0–2 tämligen omgående, vid det första målet tappade Andy Miele tekningen och Stefan Warg blev uppsnurrad, vid det andra förlorade Nils Andersson (eller var han först?) en sprintduell om en icingpuck.
För Växjö var det som att spela schack mot en något sämre motståndare, som under inledningen av partiet hade satt bort en häst eller en löpare.
Bara att spela av kampen och byta pjäs mot pjäs. Busenkelt. Trots att Redhawks vann skottstatistiken med 32–25.
Det är lätt att sätta fingret på den stora skillnaden.
Formationerna som ska leda lagen.
Växjös förstakedja med Elias Pettersson (wow!), Robert Rosén och Andrew Calof svarade för de tre första målen.
Redhawks förstakedja med Rhett Rakhshani, Andy Miele, Robin Alvarez söker formen efter en period där samtliga har varit borta på grund av skador. Trion stod för några skarpa byten som lovade mer...
... men mot Växjö blev det noll mål framåt.
Istället var det Marcus Sylvegård, första SHL-målet och hungrig på mer, samt Christoffer Forsberg, som tog in Redhawks i matchen.
Skickliga spelare lägger svårighetsgraden högt och när det inte stämmer får det motsatt effekt. Redhawks förstakedja jobbar hårt, men mest i en riktning.
Hur mycket jag än som sportromantiker älskar en finesskille som Andy Miele, kan jag inte blunda för att han var –2 mot Frölunda och –3 mot Växjö. Lägg därtill att han var inne på Växjös mål när Redhawks tagit ut målvakten, vilket inte räknas in i statistiken.
Så här sa tränaren Peter Andersson den 4 november när Redhawks svit på fem segrar hade brutits och med anledning av att prominenta spelare var på väg att strykas från skadelistan: ”Jobbar man inte tillräckligt hårt får man inte spela. Och det spelar ingen roll vad man heter.”
Känns som om den punkten är nådd, då laget måste skakas om. Hierarkin behöver en översyn och näringskedjan behöver putsas. Ett steg i den riktningen var när den hete Marcus Sylvegård fick mer istid mot slutet.
Formationerna kan helt klart förändras. Några spelare kanske behöver en match på läktaren, trots den fortsatta skadeproblematiken. Identiteten som ett hårt arbetande lag måste stärkas.
Redhawks behöver hitta medelvägen mellan hårt jobb och skicklighet. Balansen. På kort sikt kan man vinna med hårt jobb och en målvakt som står på huvudet. Men över en längre tid? Nja, det vore naivt att tro.
Naturligtvis finns det fler som måste steppa upp. Big time. Det gäller även för Mieles kedjekompisar. Rakhshani och Alvarez. Fredrik Händemark är tänkt som andrecentern bakom Miele, men befinner sig några meter från landslagsformen. Nyförvärv som Max Görtz och Daniel Zaar har en bit kvar, speciellt den sistnämnde.
På backsidan har man vad man har. På papperet är den inte bättre än förra säsongen, knappast heller i verkligheten. Backbesättningen är väldigt sårbar för omställningar, precis som de flesta försvar, men Redhawks backar mår verkligen bäst av att spela kompakt. Och då behövs hjälp från forwards.
Malmö Redhawks är trots allt åtta i tabellen, endast två poäng efter Frölunda på sjätte plats och en match tillgodo.
Det svänger snabbt åt båda hållen, men det är tydligt att Redhawks måste tillbaka till grunderna. Riskminimering, rakare spel, fler duellvinster i närkampsspelet. Och framförallt: mindre av manschettjobbsinställningen framför båda kassarna. Det borde finnas en orädd grovarbetarattityd från alla.
Annars bör Peter Anderssons budskap ringa i öronen:
”Jobbar man inte tillräckligt hårt får man inte spela. Och det spelar ingen roll vad man heter.”
Läs alla artiklar om: SHL 2017/18: Redhawks–Växjö
Gå till toppen