Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Hanni Kamaly skildrar det koloniala arvet i vår tid

Detalj ur "Shabba", 2017.Bild: Hanni Kamaly

Hanni Kamaly.

KONST. It's all real yeah come through. Skånes konstförening, Malmö. T o m 10/12.
Hanni Kamalys stålskulpturer intar gallerirummen med spretiga spindellika ben. Tunna konstruktioner på väl valda platser växer mot taket, hänger, kravlar på golvet eller reser sig som sylvassa gränshinder. Det känns tätt, men ändå är installationen gles och sparsmakad. Hela arrangemanget vibrerar av våld. Naturligtvis finns en politisk laddning, som också förstärks av titlarna. ”Freddie Grey” och (Terence) ”Crutcher” var två svarta män som mördades av polisen i USA, tolvårige palestinske pojken (Mohammed al) ”Durrah” sköts under en demonstration i Gaza. Utställningen tar strupgrepp på besökaren.
Min omedelbara reaktion är stark och det känns som om att vara människa är detsamma som en helvetesvandring av lidande. Men – även om utställningen är obönhörlig går den ändå inte att reducera till ren förtvivlan. Eller ens raseri.
I videoverket ”Head hand and eye” ger Kamaly vidriga exempel ur kolonialismens historia. Tvångsarbete, utrotning, stympning; och kroppsdelar som samlats i etnografiska museer i Europa. Skallar, avhuggna händer. Vi känner till det. Men hon berättar lågmält och långsamt, och låteralla arbetande, kapade, gestikulerande, kännande händer vittna om värdighet och motstånd. Handen blir så en sinnebild för hela utställningen. Efter att ha sett filmen granskar jag åter skulpturerna. Och ser på ett annat sätt. Försöker föreställa mig de skarpa kanterna och vassa spetsarna mot handflatorna. Men samtidigt känns konstruktionerna så bräckliga. Ett gränsland av gamla historiska strukturer och föreställningar. Den känslan förstärks av ett par tältdukar i taket. De känns övergivna, som om någon just flytt från den plats där de ger skydd.
Hanni Kamaly är avskalad och känslostark, sinnlig och reflekterande, när hon lyckas ladda varenda kubikmeter i rummen med sin installation, som också är en visuell essä om det koloniala arvet i vår tid.
Gå till toppen