Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: Mansgrisar, kvinnor, chefer. Svårt.

Publiceringsbesluten har blivit brännheta.Bild: JESSICA GOW / TT
Det är som ett ösregn och etiketterna är ofta finurliga: #medvilkenrätt, #tystnadtagning, #timeout, #teknisktfel, #tystiklassen …
Jag skrev aldrig under journalistuppropet #deadline. Som arbetsgivarrepresentant har jag synpunkter på en del skrivningar – med full respekt för att frilansar och vikarier kan känna sig osäkra inför att anmäla övergrepp.
Kvinnors frustration väller nu upp. År av tafsande, kletiga ord och övergrepp blir vittnesmål som slår omgivningen med häpnad; att mansgrisarna är så många och så svinaktiga.
Men nu då?
En krypande känsla av osäkerhet anas. Män håller avstånd. Kvinnor sorterar erfarenheter.
Och kvinnliga chefer står plötsligt med dubbelt ansvar: förväntan på att reagera som kvinnor – stå upp för systerskapet – men agera professionellt.
För ja, också nu måste kvinnliga chefer hålla sig till regelverket. På jobbet är också de i första hand chefer.
I mediebranschen innebär #metoo särskilda överväganden för dem som också är ansvariga utgivare. Under de gångna veckorna med avslöjanden om branschprofilers sextrakasserier har publiceringsbesluten varit brännheta: vem publicerar namn, vem låter bli?
Vreden mot dem som burit sig vidrigt åt är berättigad, men inget skäl att berätta vem personen är. Som alltid handlar det om att väga ett allmänintresse mot den skada en namngivning förorsakar. Uppdraget är aldrig att hänga ut och bestraffa.
Hur frestande det än kan vara.
Läs alla artiklar om: Nätkampanjen ”Me too”
Gå till toppen