Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Åsikter

Läsartext: Sverige, du måste lära dig älska dem som sover med fötterna på kudden

På medeltiden (här i modern festivaltappning) sattes avvikarna i stupstocken. Nu mobbas de istället, skriver Ingvor Sabina Le John.Bild: Sanna Sjöswärd / SvD / TT
Kära Sverige, jag har läst din historia som också är min. Jag kommer ur en småländsk bondeklass med rötterna i gården Slott från 1500-talet. Mina förfäder var medlemmar i ditt medeltida samhälle, ett samhälle som i stort sett fanns kvar till ståndsriksdagen avskaffades 1864. Ditt folkliga förtryck var klanväldet genom sockenstämmorna, som ihop med kyrkan, bestämde enskilda individers öden ute i stugorna: de så kallade ”sexmännen” det vill säga sex stycken utvalda bönder, höll noga koll på folks leverne i bygderna och rapporterade in. Många av dina individer, kära Sverige, satt i stupstock och bespottades av andra. Du gifte bort dina döttrar mot deras vilja. Först från 1872 gällde ”ofrälse kvinna behövde ej längre giftomannens samtycke.” Du hade inte följt med i Centraleuropas förändring från 1400-talet och framåt, renässansen – med individens inträde på samhällsplanet – slog aldrig rot i dig med sina nya ideal. Du sov din trygga sömn här uppe i norr och lät allt vara såsom det alltid varit – under ytan.
Men så slängdes Du abrupt in, som du stod och gick, i en ny samhällsera med industrier och migration. Du vaknade yrvaket och såg över en miljon av de dina rösta med fötterna. Mina förfäder lämnade dig och utvandrade till Amerika och skapade sig helt andra livsvillkor där, byggda på individuella krafter. Ditt medeltida klanstyre utgjorde nu en utmärkt grogrund för det nya Sverige som industriklassen ville skulle växa fram – lydiga samhällsmedborgare som gick i flock dit man pekade. Organisationssverige – en ny form av klansamhället – växte fram. Individer som vittrat frihet på olika sätt genom det nya samhället blev besvikna: den nya makten raderade så gott som ut eget småföretagande fram till efterkrigstiden: gatubilden med sina små kiosker och butiker försvann, istället växte öde,sterila torg fram.
Ett stereotypt kultursamhälle växte också fram där jantemänniskan härskade över individuella uttryck: mobbning blev en folksport mot den annorlunda. Vart tredje psykiatriskt besök i Sverige innehåller mobbingskador. På radion spelade man: ”Du ska göra som Svensson gör, om du ska göra något alls.” Var det ironi eller en uppmaning? Astrid Lindgren skapade motbilder: Pippi Långstrump med sina fötter på kudden och rumpnissarna som dök upp ur sina hålor och skrek: ”Vafför gör di på detta viset?" med fasa så fort något avvek från ”normen”. Och författaren Anderz Harning som stred mot likriktningen genom sina festliga kommentarer och aktioner: han berättade bland annat om de två gånger i livet när han sett mycket lättade människor ombord på ett flygplan: den ena gången var när han kom med sista flyget från Sarajevo innan kriget bröt ut, andra gången var på hans första charterresa från Sverige.
Så kom återigen nya tider för dig, kära Sverige: den industriella eran ebbar ut, Landsbygden avvecklas på ett sätt som liknar digerdödens framfart, invandrarnas energiska individualitet har dock åter gett lite liv åt stadsmiljön: de driver pizzerian, lunchrestaurangen, kinarestaurangen, kvarterspuben, kvartersbageriet, damfriseringen, kiosken med postställe där jag bor. Jag beundrar deras ihärdighet; långa dagar liksom tidiga morgnar och kvällar ser jag dem. Hur tom vore inte gatubilden utan dem! Samtidigt utvandrar nu igen en strid ström av människor. 50 000 svenskar lämnar ditt land per år, kära Sverige (SCB 2015). Den nya utvandringen börjar ta proportioner som liknar den förra, skriver man. Vill du verkligen blöda så starkt igen, kära Sverige? Och ingen forskning eller statistik finns på varför de lämnar. Kanske ingen vill veta.
Det jag vill nu, kära Sverige, är att du äntligen, en gång för alla, släpper svensken fri ur det klanvälde och den jantelag som du har styrt henne med så länge. Kanske vill de stanna då. Du behöver dessa bångstyriga människor som tänker självständigt och lämnar något nyskapat efter sig där de går. Du måste lära dig älska dem som sover med fötterna på kudden! Leve renässansen - om den kommer!

Ingvor Sabina Le John

Ingvor Sabina Le John i Malmö är före detta bonde, språklärare och engelsk hemmafru. Poet/skribent, djurrättsaktivist. Grundare av Kirseberg News.
Gå till toppen