Kultur

Thomas Millroth: Jag blev frivilligt mumie

Odun Orimolade iscensätter olika spel med sig själv som fuskande lekledare. Thomas Millroth ger sig in i leken – och låter sig förvandlas till mumie.

Bild: Tomas Gilljam/Lilith Performance Studio

Odun Orimolade.

PERFORMANCEKONST. Kalo kalo, Lilith Performance Studio, t o m 25/11.
Odun Orimolades performance blev en oväntad upplevelse. Jag blev frivilligt mumie. Spelscenen flyttade från rummet in i min egen kropp och tanke, när jag lindades med strama tygremsor. Kunde inte röra en fena, såg ingenting, balansen i gungning. Jag kände händer lägga mig på golvet, hörde fötter studsa runt mig, min kropp lät sig resas till vingligt upprättstående. Normalt sett en skräckupplevelse, nu var jag tömd, nollställd och förvånad.
Lilith Performance Studio fyller alltså tio år och firar med föreställningar på temat middag. Nigerianska Odun Orimolade öppnade sin performance som en saga med trasgranna maskerade medarbetare, som ledde oss in i rummet med ”middagen”, en väldig färggrann pyramid med vin, frukt, kex, choklad, smågodis. Men först måste vi lunka runt i ring. Orimolade var noga med tempot - gå närmare, gå fortare - tills allt flöt på i den takt som gav karaktär åt kvällen. Längs väggen stod stora krukor med märkliga ting, innebandyklubbor, ben, tyger, risknippen, gurkor. Så tjöt Orimolades gälla visselpipa för första gången. Ta för er! Godisfrosseriet avbröt snart av en ny signal. Sätt er!
Dags för lekar. Ett stort tombolahjul rullades fram, Orimolade snurrade på det, och de som hade rätt nummer kallades fram. Hyss och tävlingar, som ingen kunde vinna, eftersom det snart visade sig att hon inte bara manipulerade hjulet, hon räknade medvetet fel, fuskade, skaffade sig favoriter i publiken. Någon fick många kramar, andra ingen enda. Som till vardags, med andra ord, men ändå inte, för här kröp skeendet allt närmare den egna kroppen. Händer som föste på eller tog tag i armen, det behövdes inte mycket för att ens egna fysiska gränslinjer skulle kännas. Som då vi stod på två led mittemot varandra och klev så nära att nästipparna nästan möttes, och förblev stående utan röra en min. Det är Fluxus-psykologi som bäst, tänk Yoko Ono.
Orimolade satte suveränt tempot och såg till att spelet var tätt. Inga höjdpunker, inga normala vardagvanor, allt en del av den stora gemensamma ritualen.
Meningen med det tillsynes meningslösa är en konstnärlig utmaning, som Orimolade fixade med en suverän känsla för tajming, och genom att med humor sätta sig över alla regler vi är vana vid. När slutligen ljuset släcktes kändes det högtidligt, för det här var en ovanlig kväll med absurda ögonblick och tanketömmande överraskningar.
Med en oemotståndligt långsam performance sög Orimolade in mig i en annan värld.
Gå till toppen