Kultur

120 slag i minuten: Drabbande drama om hiv-aktivister

Dramat "120 slag i minuten" skildrar den franska kampanjen Act Up som i början av 90-talet försökte få myndigheter och läkemedelsbolag att ta hiv-epidemin på större allvar. På bilden Nahuel Pérez Biscayart.Bild: Folkets Bio

120 slag i minuten

BIO. DRAMA. Frankrike (120 battements par minute), 2017. Regi: Robin Campillo. Med: Nahuel Pérez Biscayart, Arnaud Valois, Adèle Haenel, Antoine Reinartz. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.20.

”120 slag i minuten” är en ovanligt snabb hjärtrytm. Och hjärtat klappar fort och intensivt hos de rollgestalter som fyller den kollektiva tempostarka berättelsen om kampanjen Act Up i Paris i början på 1990-talet. Det är hiv-smittade, redan aidssjuka och deras friska supporters som vet att frågan gäller liv och död.
Den kunskapen tycks däremot varken läkemedelsindustrin, hälsovårdspolitiker eller den franska allmänheten riktigt ha tagit till sig. Därför behövs de spektakulära metoderna då aktivisterna kastar plastpåsar med konstgjort blod på medicinföretagens styrelsebord eller lägger sig ned på gator och orsakar kaos i trafiken. Det gäller att snabbt få fram bromsmediciner, att få tillgång till de senaste testresultaten, att sätta press på politiker för att skapa rutiner i förebyggande syfte och inte minst att upplysa människor om att hiv inte bara drabbar så kallade marginaliserade grupper som heroinnarkomaner och folk i fängelser utan också den stora gaybefolkningen.
Filmaren Robin Campillo har hittills främst arbetat som manusförfattare i verk av den mer kände kollegan Laurent Cantet, bland annat i ”Mot södern” med Charlotte Rampling i huvudrollen och skoldramat ”Mellan väggarna”, belönad med Guldpalmen i Cannes 2008. Campillo kan manusjobbet och visar att han redan är en driven regissör.
I ”120 slag i minuten” finns inklippta korta scener från något som exempelvis utspelade sig några dagar tidigare. Klippen kommer in under de hetsiga mötena med Act Up-medlemmarna, då de diskuterar de senaste aktionerna och summerar resultaten. Filmen använder en avancerad klippteknik och eftersom tempot långa stunder är högt gäller det helt enkelt att hänga med. ”120 slag i minuten” är en tidskonstruktion och ett par gånger hade jag varit hjälpt av något årtal. Men det blir ändå en anmärkning i marginalen.
För filmen är inte bara en elektrifierande, livfull berättelse om ett kollektiv där alla strävar mot samma mål, trots de intensiva diskussionerna kring lämpliga metoder, utan i lika hög grad ett smärtsamt drama där några olika karaktärer kliver fram som åskådarens identifikationsobjekt. Det är främst den aidssjuke Sean och hans friske partner Nathan, båda spelade med total närvaro av Nahuel Pérez Biscayart respektive Arnaud Valois. Deras kärlekshistoria tar allt större plats ju längre filmen pågår, tempot lugnas ned, kameran stannar vilsamt upp och utrymme ges för både eftertanke och melankoli. Här finns ett vackert parti då de två besöker Atlantkusten för ett sista bad och kameran fångar in hela den tomma, höstliga stranden.
Bortsett från Adèle Haenel, som gjorde huvudrollen i bröderna Dardennes senaste film ”Den okända flickan”, använder Robin Campillo relativt nya fräscha skådespelare. Alla håller toppnivå, något som också vittnar om filmarens utmärkta personregi.
Filmens styrka ligger framför allt i den ständiga växlingen mellan det kollektiva handlandet och det individuella. Här visar ”120 slag i minuten” effektivt och tydligt hur det mest personliga, ja intima, i en människans liv samtidigt kan vara en högst politisk realitet.
I dagarna kommer rapporter om att hiv-fallen fortsätter att öka i Europa, främst i de gamla öststaterna. Den verklighet som skildras i ”120 slag i minuten” är dessvärre fortfarande aktuell.
Filmen fick Cannesjuryns Grand Pix i våras.

3 x hiv-filmer

1 Philiadelphia (1993), regi Jonathan Demme. Tom Hanks spelar en ung advokat som avskedas när det upptäcks att han är hiv-smittad. Hanks belönades med en Oscar.
2 Dallas Buyers Club, 2013, regi Jean-Marc Vallé. Matthew McConaughey spelar en hiv-smittad elektriker som smugglar aids-medicin från Mexiko. Han belönades med en Oscar.
3 Torka aldrig tårar utan handskar, 2012, svensk hyllad tv-serie, manus av Jonas Gardell och regi Simon Kaijser. Om homosexuell kärlek på 80-talet då hiv först började dyka upp.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 1 december
Gå till toppen