Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Scen

Även text är en konstart!

Bild: Alexander-Kenney
Talad text i dansföreställningar har blivit mer regel än undantag de senaste åren. Dansstationens ”Sissy Bomb” och ”Gender Fuck(er)”, samt Skånes Dansteaters ”Spectrum” och ”Something about wilderness” är några exempel.
Danskonsten verkar vara inne i en expansion mot teatern och performancekonsten, och det är förstås inte fel att luckra upp gränser och genrer. Men ibland riskerar denna strävan att övergå i en misstro mot den egna konstarten, och en bristande tilltro till dansens unika förmåga att kommunicera just med rörelser istället för ord. Ibland slår det till och med över i något som närmast kan liknas vid självhat, som i Cristina Capriolis ”A Line up” (Dansstationen, 8–9 oktober).
Föreställningen började väldigt bra, men kantrade snabbt över i ett utdraget innantilläsande av dansarnas egenskrivna texter. Dödsallvarligt, tillkrånglat och på hög abstraktionsnivå. Det är utan jämförelse det mest plågsamma jag sett på en scen.
Ett mer lyckat exempel är ”Striptease” av den katalanske artisten Pere Faura, som framfördes i Malmö i onsdags, också det på Dansstationen. Föreställningen beskrivs kanske bäst som en performanceföreläsning, men eftersom Faura kallas koreograf i programbladet, väljer jag att använda ordet dans.
Han inledde med en kort och rätt oförarglig striptease, samtidigt som han flyttade runt en filmkamera, som riktades på olika ställen i auditoriet.
Efter ett kort uppehåll höll han en föreläsning, som var inspirerad av böcker och avhandlingar som skrivits om fenomenet. Han konstaterade att en stripteasesession vanligen är kort, medan böckerna i ämnet är väldigt tjocka. Som final spelade han upp materialet som han filmat i början och vi i publiken konfronterades med våra egna reaktioner på stripteasen. Riktigt bra blev det när kameran riktades mot en person som tog del av dansen med hjälp av syntolk, vilket gav föreställningens tankar om perception, blickar och objektifiering ett extra lager.
Texten i föreläsningsdelen redogjorde för olika teoretiska förhållningssätt till striptease. Faura jobbade med upprepningar, komiska överdrifter och gester för att göra texten begriplig. Höjdpunkten var när han förklarade begreppet postmodernism genom att utföra en yvig Kate Bush-dans över hela scengolvet.
Men det finns en tredje väg att gå för den som vill jobba med text, bredvid Fauras spexande och Capriolis exkluderande rabblande: Nämligen att se till att ha bra material från början. Det vill säga texter som fungerar i uppläsningssammanhang. De måste vara konkreta, ha okomplicerad meningsbyggnad och vara sparsamma med teoretiska begrepp, eftersom lyssnaren ju inte kan gå tillbaka i texten för att läsa om knöliga avsnitt. Uppläsaren har bara en chans på sig att nå fram, och om det inte lyckas kommer orden bara att segla över publikens huvuden på varierande höjd.
Detta är inga konstigheter. Radiojournalister arbetar med språket på det här sättet varje dag utan att få det att verka billigt eller simpelt.
Så kära koreografer: Fortsätt för all del med att expandera dansen mot andra genrer. Men glöm inte bort att text – och uppläsning – också är konstarter.
Gå till toppen