Heidi Avellan

Heidi Avellan: Säg hejdå till gubbväldet, mamma.

Häxprocesser? Nej, mansgriseri. I generationer har kvinnor stått ut. Mamma. Mormor och hennes mor. Nu räcker det.

Veckorna går, #metoo består. FörBild: Claudio Bresciani/TT
Så har också läkare, skolelever, militärer och kyrkans kvinnor skrivit under egna upprop i #metoo. Vittnesmålen om övergrepp och trakasserier väller fram i en omfattning som gör det svårt att ta in nya berättelser.
Ändå lyckas sportjournalisten Jennifer Wegerup ruska om med de märkvärdiga kränkningar som hon drabbats av i jobbet – bland dem kollegan på Aftonbladet som sjunger ”Vi har knullat Jennifer Wegerup” i klipp på nätet.
Också för mig som började som ung reporter bland många spritmarinerade mansgrisar är det här svårt att fatta. Hur är de här männen funtade?
Hos de flesta har polletten trillat ner:
Man förstår att kvinnorna har fått nog. Inga fler nyp i rumpan, inget brösttafsande eller bilder av morgonerektionen i mobilen, inga sexistiska skämt. Det räcker nu.
När den amerikanska skådespelerskan Alyssa Milano den 15 oktober öppnade dammluckan och uppmanade alla som ofredats att posta #metoo på sociala medier ändrades allt. Förr är förr och nu är nu och resten är framtid. Den blir annorlunda.
Men tänk alla generationer kvinnor som fått leva och dö med män som tagit sig rätt och tvingat sig på kvinnor som spjärnat emot. Tänk hur våra mammor haft det. Och mormor och mormorsmor.
Jag börjar mer och mer se på kvinnorna i generationen före min som krigsveteraner, som Aftonbladets Anna Andersson fångar det i en träffsäker tweet.
Ett stilla, ständigt krig mellan könen. Vad händer med den som jämt måste försvara sig?
Vissa – gissningsvis äldre – män fattar fortfarande inte. De tror att det är sex och lust som talar, att libidon ska luftas. De missar att det handlar om makt.
Kanske för att de gick på den där myten i barndomen att pojkar drar flickor i flätorna eller rycker i trosorna för att visa att de ”tycker om”. Det där som generationer fått höra – och #tystiklassen visar att elever fortfarande lever med i skolvardagen. Till vuxnas bortvända blickar eller överslätande skratt.
En läsare menade att kvinnor som nu vittnar om övergrepp bara hittar på för att inte kunna misstänkas vara oattraktiva. Han drog sig inte för att tycka mest synd om dem ”som aldrig får någon uppmärksamhet av oss män i form av komplimanger eller en klapp på lilla stjärten”.
En annan trodde sig veta att det som ligger bakom kvinnliga juristers berättelser om övergrepp är att när kvinnor som uppsluppet är med i ”orgiastiska backanaler som förekommer vid universitet” lämnar lärosätena så vill de inte längre delta i övningarna. Men ”när jobben uteblir eller uteblivit haglar anklagelserna mot tidigare avnjutna mansgrisar”.
Priset tar ändå den en gång så uppburne och skicklige reportern Staffan Heimerson som i veckan satte sin sista punkt i Aftonbladet, efter en krönika där han jämförde #metoo med häxjakt och stalinistisk utrensning – och sedan gjorde ont värre med bortförklaringar.
”Mina närmaste vänner varnar mig för att skriva den här kolumnen”, skrev han och kallade sexövergrepp maskulint drullputteri. När han väl låtit bli att lyssna till sina välmenande vänner och trampat i klaveret lät han sig intervjuas i branschtidningen Resumé:
”Många av de kvinnor som hört av sig har författat novelliknande skildringar av sina erfarenheter. Det får mig att undra, med all respekt, har de här kvinnorna förläst sig på boken 50 Shades of Grey? De använder #metoo som en invändning för att skriva sjaskig pornografi.”
Kvinnor beskriver övergrepp och han anklagar dem för att ha förläst sig på en kittelporrig kioskvältare. När hans ärende om angiveri hade varit så viktigt.
Ibland är det komplicerat.
Vänsterpartiets förre ledare Lars Ohly ville mota Olle i grind då han i en debattartikel (SvD 23/11) skrev att de allra flesta väl vet var gränsen går: "Jag visste det redan den aktuella kvällen då jag bad om ursäkt för att jag besvärat den kvinna jag varit alltför närgången mot."
Hon berättar däremot om ett partimöte där hon ville prata men han började röra vid henne; ”jag blev helt stel”. När han senare bad om att mötas räknade hon med en ursäkt, medan han ville kyssas och ses igen. Det hela slutade i hon polisanmälde för sexuellt ofredande. Ärendet lades ner, men V har portat Ohly från partiets arrangemang.
För ett otränat öga kan det se ut som ett klumpigt raggningsförsök som gick överstyr. Men kvinnan upplevde något annat och det är också vad #metoo lär: upplevelser ska tas på allvar.
Det där med gränser och upplevelser är inte lätt eller självklart.
Men att tänka in makten är alltid rätt. Att som överordnad fundera en gång till. Att som chef hålla igen med kramarna. Att som etablerad skådespelare väga orden eller att som lärare hålla händerna i styr.
Rätt är också att förstå att nej betyder nej och att en kropp som drar sig undan inte vill vara med.
Men självklart blir allt enklare om alla är tydliga. Som förskolebarn lär sig säga: ”Stopp – min kropp.”
Aftonbladet avslutade samarbetet med sin långvariga medarbetare och betonade att det inte var för krönikan – som ansvarig utgivare ju valt att publicera – utan för den kvinnosyn han ger uttryck för i intervjun. Heimerson är rasande, men ger sig inte – i SVT Opinion toppar han med inkvisitionen och McCarthys utrensningar.
Så synd.
Det grabbiga och gubbiga hade ett bäst före-datum. Men hur #metoo ska gå vidare behöver diskuteras – och då behövs klarsynta kritiker som håller debatten på spåret.
Gå till toppen