Kultur

Malin Waak: #Metoo visar vad som är PK i Danmark: ingen vill bli stämplad som en "snerpe".

Peter Aalbæk Jensen, sparkad direktör på filmbolaget Zentropa - på svenskars inrådan.Bild: Kasper Palsnov
Jag visste att det skulle bli så här. #Metoo-revolutionen drar över världen, kommer av artighet även till Danmark men dör på stället, effektivt strypt av det danska folket.
Och det går till precis som det brukar: en mindre grupp kvinnor organiserar sig – i det här fallet 132 klassiska sångerskor som skrivit under ett manifest mot sexuella trakasserier. Så blir det tyst ett tag och sedan – detta händer alltid – kommer en grupp män och tar över och förklarar att det är minst lika synd om dem.
Den här gången har det tagit sig uttryck i #hetoo-uppropet som består av tre (!) manliga danska komiker som på bästa sändningstid får berätta om hur de har blivit antastade av unga tjejer som har velat ha deras kropp.
Sedan dör det ut. Zentropa har förvisso offrat filmproducenten Peter Aalbaek Jensen, efter att Film i Väst (i Sverige såklart) tillkännagivit att de inte längre kan samarbeta med honom eftersom han inte tar tillräckligt avstånd från sexuella trakasserier.
Nio tidigare anställda på det danska filmbolaget har vittnat om förödmjukelser de har fått utstå, men jag skulle bli förvånad om det föll ut fler skelett ur garderoben från danskt håll. För en sak ska man veta och det är att många har vetat vad som har försiggått på Zentropa – och ingen har direkt opponerat sig förrän nu.
I Danmark blandar man bekymmerslöst ihop ren sexism med det eviga uttjatade danska frisinnet. Den som piper till om otillbörliga förhållanden riskerar att bli stämplad som en ”snerpe” (person som är överdrivet anständig och tenderar att bli moraliskt förargad) vilket är det löjligaste man kan vara näst efter politiskt korrekt.
Men frågan kvarstår: Varför detta envetna motstånd mot att påvisa missförhållanden som folk lider av?
För det första hatar danskar när samtiden och omvärlden ska diktera vad som är rätt och fel. Man värjer sig med näbbar och klor mot allt som kan ses som amerikansk kränkthetskultur. För det andra bygger den nationella identiteten på uppfattningen att man kan bita ifrån när det är nödvändigt.
Danskarna ser sig själv som robusta och hatar att göra sig själva till offer. Ett tredje svar på frågan är ett icke-svar jag får från mina danska manliga vänner. De hävdar att danska kvinnor är manhaftiga och tar för sig i minst lika hög grad som män. Och hur kan jag, en svensk viol, opponera mig mot den förklaringsmodellen när många av kvinnorna säger precis samma sak?
Det jag däremot kan konstatera utan att behöva fråga någon är att det råder en rädsla och en motvilja mot att skapa för stor splittring i de egna leden. Det nådeslösa folk som känns igen på att det inte skäms för att verka mindre anständigt och mer egoistiskt än många andra vänder alltid lansen utåt.
Allt som kan räknas för att vara ”en del av det danska” behandlas med ett slags ömhet där man tar det goda med det onda. Så hur farligt är det egentligen att få en klapp i häcken? I romanen "Alting og Ulla Vilstrup" kommer Kim Fupz Aakeson med det danska svaret: "Hvis man ikke kan tåle lidt modgang, så egner man sig ikke til at leve”.
Gå till toppen