Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Pontus Kyander: ”Denna tavla är Finland!”

Ferdinand von Wright, "Utsikt från Haminanlaks" (1853). Olja på duk.
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
"Denna tavla är Finland!” utbrast författaren Zacharias Topelius 1853 inför Ferdinand von Wrights målning ”Utsikt från Haminanlaks”.
I målningen syns, bortom några får vatten och skog så långt ögat når. En solnedgång färgar sjöarna rosa, mellan åsarna skymtar hus och åkrar. Det är vackert så.
Målarbröderna von Wright kom från det östligaste Finland, landskapet Savolax där de små träherrgårdarna låg tätt.
Haminanlaks var deras släktgård som i likhet med så många andra av dessa blygsamma herrskapshus bara något årtionde tidigare byggts ut för att likna herrgårdarna i framför allt Sverige. På håll kan också en träkåk se imponerande ut, och det är alltid från en avlägsen utsiktspunkt som Haminanlaks visas i brödernas målningar. Det är alltså inte ett anrikt herresäte som skymtar, utan ett skrytsamt nybygge.
Att Finland blev ryskt 1809 innebar att de ständigt krigshärjade trakterna i öst äntligen fick en pålitlig fred, vilket möjliggjorde modernisering av jordbruket och inte minst växte en helt ny herrgårdskultur fram. Det är möjligt att just moderniseringen inte slog igenom så snabbt i det avlägsna Savolax, men bygga till gårdarna kunde man kosta på sig, och de tidigare oftast en våning låga timmerhusen fick ett upphöjt mittparti, eller rentav en andra våning, målad panel på ytterväggarna, tempelfronter, vita kolonner och allt annat som kunde snickras till av det trä som landskapet var överrikt på.
Bröderna var tre, den äldste Magnus var en lysande landskapsmålare, mellanbrodern Wilhelm var verksam i Sverige där han bland annat gjorde zoologiska planschbilder av fiskar och var fiskeriinspektör på Orust. Den yngste, Ferdinand, var produktivast inte minst genom sina många oljemålningar av fåglar. Alla tre är just kända som djurmålare och för bilder gjorda till zoologiska planschverk.
Det är de stora målningarna med fåglar som dominerar på finska nationalmuseet Ateneums utställning med de tre brödernas verk. Att fåglarna trots dramatiska poser ofta ser döda ut är ingen tillfällighet: djuren var uppstoppade, en konst som bröderna bemästrade. Men hur fint fjädrarna än lyser, hur intressanta kampsituationer de än tycks indragna i, är det annat som lockat mig att gång efter annan uppsöka utställningen.
Sitt adliga namn till trots var von Wrightarna inte förmögna. De tillhörde en samhällsklass i det inre av Finland som var en blandning av adel, prästsläkter, militärer och i stort sett alla med utbildning och någon form av samhällsställning.
I ett land som administrerades på svenska men där flertalet talade finska var de med få undantag tvåspråkiga – begreppet finlandssvensk är en sen konstruktion som blev till som ett svar på finsknationalismen, fennomanin. Många hade i flera generationer levt i samma bygder, gift sig med annat herrskap men sällan utanför sockengränserna. Denna samhällsklass har grundligt kartlagts i Kaarlo Wirilanders bok ”Herrskapsfolk” (1982).
Min egen släkt kommer från samma landskap, blickade liksom von Wrightarna i århundraden ut över sjösystemet Saimen och levde likartade liv på små herrgårdar i det sydligare Rantasalmi. Det var gårdar som genererade nog för att sända barn i utbildning och upprätthålla en viss livsstil, men aldrig nog att ackumulera ett överflöd. I det fattiga Finland var även herrskapet relativt fattigt. Men det var en kulturellt viktig krets: från just Rantasalmi kom Gustav III:s favorit hovstallmästare Munck och ett århundrade senare den kvinnliga tonsättarpionjären Laura Netzel (född Pistolekors).
I bröderna von Wrights trakter runt Kuopio föddes såväl fennomanin genom J W Snellmans publicistik som den finska feminismen genom Minna Canths aktiviteter. När Finland fick sin liberala grundlag 1906 och som första land i världen gav kvinnor rätt att både rösta och representera i parlamentet var hälften av senatorerna (ministrarna) i Senatens juridiska avdelning från östra Finland. Ingen var från Helsingfors. Det avlägsna inlandet var med andra ord ett liberalt och intellektuellt centrum i Finland.
På utställningen ser jag bortom fjäderplymerna mot landskapen i ett disigt fjärran. Där levdes ett liv och bodde en samhällsklass som försvann mot 1800-talets slut. Moderniteten lockade med andra karriärer, herrgårdarna övergavs och blev regelrätta bondgårdar eller förföll. Intellektuellt och ideologiskt slukades dess tvåspråkiga identitet av förfinskningsprocesserna: dels av fennomanin som ideologi, dels av 1900-talets hätska språkstrider som ytterligare satte press på att inte bara välja finskan som språk, men att också byta namn. Bara längs kusterna fanns det tolerans för två språk att samexistera.
Det är en förlorad värld som skildras i bröderna von Wrights landskap, och man skymtar även den inbrytande moderniteten i Magnus von Wrights bilder av järnvägsbyggen och stadsliv i Helsingfors. De romantiska solnedgångarna till trots är dessa målningar vittnesbörd om Finlands förvandling, och övergången som skulle mynna ut i Finlands självständighet och ett våldsamt 1900-tal.
Gå till toppen