Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Rakel Chukri: Finlands sak är svår

Idag är Finland ett välmående land med starka industrier och Pisaresultat som gör svenskar gröna av avund. Men Finlands födelse som fri nation var traumatisk. Inbördeskriget bröt ut två månader efter självständighetsförklaringen och klyftan som uppstod kan märkas än idag. Rakel Chukri skriver om ett jubileum som inte är helt okomplicerat.

Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Röda sympatisörer arkebuseras under inbördeskriget i Finland.Bild: Wikimedia Commons
I april presenterade finska Myntverket fem specialmynt för att uppmärksamma landets hundra år av självständighet. Ett av mynten framkallade vilda protester. På ena sidan av myntet syntes Olympiastadion i Helsingfors där sommar-OS hölls efter andra världskriget. På den andra sidan fanns en brutal bild från inbördeskriget 1918. En arkebusering. Vita soldater gjorde sig redo att avrätta röda soldater. Finansminister Petteri Orpo uttryckte sin besvikelse i Parlamentet: ”Finland 100 år, vi är tillsammans och är ett folk och jag begriper inte alls det här.” Formgivaren försvarade motivet: det visar ju att landet hade tagit sig igenom enorma svårigheter. Det var lönlöst. Myntet drogs in.
Hundraårsjubileet, som inträffar nu på onsdag, är inte en vanlig fest med pompa och ståt. Finlands födelse som fri nation var synnerligen traumatisk. Två månader efter att Suomis självständighetsförklaring antogs den 6 december 1917, bröt ett blodigt inbördeskrig ut mellan röda socialister och vita konservativa. Båda sidor gjorde sig skyldiga till summariska avrättningar av civila – människor släpades ut på gatan och sköts. Ingen tidigare konflikt i Norden hade varit så blodig, påminner Tobias Berglund och Niclas Sennerteg som är aktuella med boken ”Finska inbördeskriget”.
Dödandet slutade inte heller när den vita sidan vann. I juni 1918 satt 74 000 röda i fångläger. Människor avrättades eller dog av svält och sjukdomar. Nuförtiden vallfärdar turister till Sveaborg, en på somrarna idyllisk plats med människor som fikar och badar, men 1918 var fästningen epicentret för den vita terrorn. Få vågade öppet protestera mot behandlingen av fångar.
Antalet finländare som förlorade anhöriga var stort i ett land på endast 3 miljoner invånare. 25 000 barn förlorade någon eller båda sina föräldrar. Tobias Berglund och Niclas Sennerteg skriver att det var en närmast omöjlig process att hantera denna ”oändliga smärta”. Blott ett halvår efter landets födelse var enigheten långt borta. Författarna nämner att det år 2000 fanns 500 minnesmärken i Finland över inbördeskriget, blott tre av dem var gemensamma för de röda och de vita.
Det finska inbördeskriget var det första av fyra krig på bara några decennier. Det är viktigt att minnas. Många svenskar betraktar fortfarande sina nordiska grannar som de töntiga kusinerna från landet. Kunskapen om – och intresset för – vårt närområde är ofta förvånansvärt liten.
Jag har själv haft lyckan att få en norsk-finsk familj. Min svärmor är från Bergen och min salig svärfar föddes i Suomenniemi på trettiotalet. Jag påminns ofta om hur djupt krigserfarenheterna präglar identiteten. Som Anna Lindholm skriver: det kan ta hundra år att bearbeta sorgen och skammen.
Det är tydligt i Hasse Svens nya SVT-dokumentär ”Finlands blodiga historia” där tolv finländare, mellan 100 och 107 år, intervjuas. Många av dem har haft svårt att prata om vad som hände under krigen. Men känslorna är starka än idag. Sorgen över föräldrarna som avrättades av de vita. Hatet mot de röda. Stoltheten över Vinterkriget. Skammen över Fortsättningskriget där man allierade sig med tyskarna.
2017 är Finland ett välmående land med starka industrier och Pisaresultat som gör svenskar gröna av avund. Suomi är på många sätt coolare än Sverige, som Maija Waris och Lina Puranen förklarar i dagens tidning. Men hur ska man på 100-årsdagen väga historiens motgångar mot nutidens framgångar? Hur mäter man en läkeprocess? Edith Södergran ger vägledning i dikten ”Den stora trädgården” från 1920: ”Vi äro alla hemlösa vandrare […] Ju äldre vi bliva, desto mera veta vi att vi äro syskon.”
Och apropå syskon. Sverige har haft en viktig roll under Finlands fria sekel. Efter andra världskriget tvingades många flytta hit på grund av fattigdomen. Sverigefinnarna var välkommen arbetskraft men möttes ofta av nedlåtenhet. Men de senaste åren har det märkts en ökad stolthet över den egna identiteten och språket. Namnkunniga författare och musiker har lyft in Sverigefinnarnas erfarenhet i den svenska historieskrivningen. Vi börjar röra oss bort från skämten om bastu, knivar och sprit – banala stereotyper som endast avslöjar en enorm okunskap.
Kulturredaktionen kommer därför publicera flera artiklar den här helgen om vår granne. Bland annat bjuder författaren Kjell Westö på en vacker musikalisk resa genom historien. Till den rekommenderas att äta Karelska piroger och sötklibbig Memma som, till exempel, kan köpas i Boråsbutiken Makkarakauppa. Det är ett av många sätt att fira det vackra landet som, med Elmer Diktonius ord, utmärks av ”skog och sjö och skog och sjö skogskog sjösjö skogsjö! skogsjö!”.
FOTNOT: Ursprungsbilden till den här krönikan har bytts ut efter påpekande från en läsare om att den skulle vara arrangerad. Bilden hämtades från nyhetsbyrån TT:s arkiv. TT undersöker nu ursprunget.
Gå till toppen