Kultur

Hundra år av ensamhet

Varför var gardinerna fördragna? För att inte ryssen skulle se oss, svarade farmor. Anna Lindholm skriver om uppväxten i skuggan av två krig. Och hur hon sökt igenom arkiven för att förstå hur kriget drabbade kvinnorna.

Anna Lindholm.Bild: Eva Tordera Nuno
Min farfar hade tre fingrar på sin vänsterhand och som barn undrade jag vad som hade hänt med hans tumme och ringfinger. Han och jag hade dock dålig kontakt och det var svårt att ställa frågan till honom. En av orsakerna var att han på grund av en bombattack i kriget inte hörde vad jag sa. Han förlorade en stor del av sin hörsel, medan de andra i hans grupp förlorade sina liv. Jag fick fråga farmor i stället.
En barndom i Finland är som vilken nordisk uppväxt som helst, men också annorlunda. Som en röd tråd genom min barndom fanns samtalen om krigen. Dels på det stora politiska planet, dels de personliga erfarenheterna. Min morfar mindes de ryska fångarna som jobbade på hans hemgård. Min mormor ryser än idag om hon hör tung flygtrafik eftersom hon minns bombplanen från sin barndom. Men mest var det farfars berättelser från 1940-talet och fronten under Fortsättningskriget som jag växte upp med.
Insikten att min farfar hade dödat människor slog mig som nioåring. Han pratade inte om det med mig men för pappa har han berättat hur det tärde på nerverna att ryssarna var så många.
Farfar mindes hur han klättrade tiotals meter upp i de finska skogarnas enorma, gamla tallar för att spana på “ryssen”. När fienden fick syn på honom släppte han taget om grenarna och åkte rakt ner, fritt fall. Det var så han överlevde.
Själv tänkte jag att det var just så han skulle ha kunnat dö. Men han dog inte och på den vägen finns jag till, insåg jag som litet barn. Mitt liv blev ett mirakel. Men absolut inte unikt.
I Finland har alla mina vänner växt upp med berättelser om krigen, eller med en talande tystnad kring dem. Många krigsveteraner vill förstås inte prata om vad de varit med om.
1944 - Evakuering av Karelen och Porkala under Fortsättningskriget mellan Finland och Sovjetunionen 1941-44.Bild: PRESSENS BILD
Hemma hos farmor och farfar brukade jag titta på ett fotografi där farmor som ung sitter vid ett kaffebord med sin familj. De ser alla bistra ut och bakom dem finns ett fönster som är noggrant täckt med tyg.
Varför var gardinerna fördragna, frågade jag farmor. För att inte ryssen skulle se oss, svarade hon. Men jag fick fråga flera gånger genom åren innan jag faktiskt förstod. Kriget kändes så osannolikt.
Insikten att min farfar hade dödat människor slog mig som nioåring. Han pratade inte om det med mig men för pappa har han berättat hur det tärde på nerverna att ryssarna var så många. När de sköt ner en ryss kom alltid en till och en till och en till och en till och en till. De dödade och dödade. Ständigt kröp en ny skytt fram till fiendens kulspruta.
När jag var tjugofem år kom morfar hem till mig med en liten bunt brev. De var skrivna under finska inbördeskriget 1918 av hans mamma Ines Nyberg i Snappertuna. I december 1917 blev Finland en självständig nation och var inte längre en del av Ryssland. Men med friheten uppstod kampen om den högsta makten i det nya landet, vilket ledde till oroligheter. Det gjordes försök till samarbete mellan Socialdemokraterna och de borgerliga partierna 1917 men sen blev det ändå inbördeskrig mellan, förenklat sett, arbetarbefolkningen och den privilegierade befolkningen.
Den sista söndagen i januari 1918 tog de röda och de vita makten om varsin del av landet. På den tiden var inte Finlands folk känt för sin sisu. Tvärtom hade många aldrig ens sett ett vapen och militärtjänsten för finska män hade avskaffats av den ryska makten i Februarimanifestet 1899.
Ines Nybergs man Verner gick ut i kriget på den vita sidan och blev tillfångatagen av den röda. I sina brev berättar Ines om hur barnen mår, om väderlek och spannmål, om arbetet i bybutiken som de har tillsammans och förstås om kriget och den ångest hon känner över att inte veta om Verner ska komma hem levande.
“När skall var och en trycka varandras händer till ett försoningens lov? När? – Hata icke Edra röda kamrater. Ni kunna ej se i deras hjärtan vad tankar där bor.“ (Ines Nyberg, 24 mars 1918)
Ines röst fortsatte tala till mig efter att morfar åkt hem till sig med breven. Hela uppväxten hade jag hört om Vinterkriget och Fortsättningskriget. De hade bara funnits där som en självklar del av livet och jag hade inte tänkt kring det på ett medvetet och analytiskt plan.
Breven väckte ett intresse för Finlands historia och särskilt inbördeskriget, som hamnat i skuggan av allt som hände sen. Jag ville veta mer, jag ville veta allt. Men när jag började leta litteratur möttes jag av en mansdominerad historieskrivning där mäktiga män spelade huvudrollerna. Jag ville läsa om vanliga människor, inte bara om män med makt.
Krig är så mycket mer än det som sker vid fronten, det som sker hemma hos gemene människa är också viktig historieskrivning. Men då det inte fanns att läsa skrev jag boken “Projekt Ines – Fem kvinnor i inbördeskriget 1918”. Syftet var att skriva för oss unga finländare. Vi som suttit tysta under kaffekalasen då äldre män fört samtal om krigen, de som hellre pratar själva än lyssnar och frågar.
Arbetet tog mig några år men till slut hade jag, förutom min mammas farmor Ines, ytterligare fyra livs levande kvinnor som tog sig genom de dramatiska månaderna 1918 i Finland. Anita Topelius som var en ung engagerad kvinna på den vita sidan. Dagmar Ruin, en sjuksköterska som var ute i kriget med de vita trupperna och som var övertygad om att de röda var onda. Som stark kontrast till Anita och Dagmar har vi socialisten Anna Forsström, som i sin dagbok har skarpa samhällsanalyser och beskriver hur tyskarna kommer för att hjälpa den vita sidan. Hon skriver också om sin stigande ångest då hennes vänner försvinner, sätts i fängelse eller arkebuseras av den vita sidan.
Människor lever i krig idag, flyr krig, men tas inte emot av oss som lever i fred. Det skapar nya lager av sorg, skam och skuld som sedan behöver bearbetas i hundra år.
Sen har vi Josefina Hägg som inte lämnat ett skrivet ord efter sig. I min bok symboliserar hon alla dem vars liv och röster försvinner, glöms bort och inte får en plats i historieböckerna. Josefina bodde i Snappertuna skärgård med sin socialdemokratiske make Alfred. Han var fiskare. Vid ungefär samma tid som Ines äntligen får hem sin Verner blir Alfred anklagad av vita män i byn för att vara “illslug” och han fängslas på Sveaborg. Under året som Alfred är fånge sköter Josefina om deras sju barn samtidigt som hon jobbar stenhårt för att få honom frigiven.
Evakuering av Karelen och Porkala under fortsättningskriget mellan Finland och Sovjetunionen 1941-44.Bild: PRESSENS BILD
På Bokkalaset i min hemstad Ekenäs i år samtalade jag med författaren Sirpa Kähkönen om ordlösa hemligheter som vi har upptäckt i våra arbeten. Hennes släktbakgrund är röd, min är vit. Vi konstaterade att erfarenheterna från inbördeskriget hamnade i skuggan av den officiella historieskrivningen. Det som blir immateriell kunskap i kroppen, som inte hamnar i böcker men ändå bearbetas. Ett inbördeskrig är sorg, skuld och skam. För båda sidor. Kähkönen berättade hur hon för bara ett år sedan insåg att hon burit på en bild av sig själv som förlorare, en person som inte får vara framgångsrik. Hennes släkt var röda förlorare 1918 och hon bar det med sig i kroppen hundra år senare.
***
Under samtalet insåg jag att vi angrep Finlands historia på ett annat sätt än vad vi är vana vid. Kähkönen och jag talade inte bara om fakta utan även om de känslomässiga konsekvenserna. Den traditionella mansdominerade historieskrivningen har en tendens att fokusera på faktaföreläsningar och bortse från känslorna. Det är så hemligheter och immateriell kunskap uppstår. Konsekvensen blir att vi inte inser hur kopplingen ser ut mellan vår självbild och landets historia. Poängen med att skriva historia är inte att fastna i dåtiden, utan att förstå varifrån vi kommer och kunna gå klokare in i framtiden.
Men även min farmor ville väja för känslorna. På min fråga om farfars fingrar svarade farmor: “De blev för långa och doktorn klippte av dem”. Jag blev rädd och knäpptyst av svaret. Jag var fem år, hon var 65. Kriget var inget för mina barnöron, tyckte hon nog. Men det var på 1980-talet. Nu när vi uppmärksammar Finlands hundra år som egen nation kan vi prata om krigen med mindre sorg och färre besvikelser. Vi börjar våga föra samtalen utifrån nya synvinklar och sätta ord på det outtalade.
Däremot samlar vi på oss nya trauman i vår tid. Människor lever i krig idag, flyr krig, men alltför få i Finland är beredda att släppa in världen i sitt land, trots att vi själva fick hjälp när vi var i nöd. Det skapar nya lager av sorg, skam och skuld som sedan ska bearbetas i hundra år. Men till fred och trygghet känns det långt idag och för det bär vi alla ett ansvar.

Anna Lindholm

Arbetar som gymnasielärare på Värmdö gymnasium i Stockholm. Hennes bok "Projekt Ines – Fem kvinnor i inbördeskriget 1918" gavs ut 2015 av Schildts & Söderströms. En ny utgåva kom i år.
Fakta

Finland i krig

6 december 1917. Efter ett drygt sekel under rysk överhöghet som Storfurstendömet antas självständighetsförklaringen den 6 december 1917. Namnet blir Republiken Finland.

27 januari - 15 maj 1918. Finska inbördeskriget mellan de röda och de vita. De röda stöddes av den färska bolsjevikregimen i Moskva medan de konservativt vita fick stöd från Tyskland och i viss mån från Sverige. De vita avgick med segern.

30 november 1939. Sovjet anfaller Finland och Vinterkriget inleds i kallaste vinterkyla, ofta med temperaturer nedåt minus 40 grader. I freden den 13 mars 1940 tvingas Finland till landavträdelser, bland annat Karelska näset.

25 juni 1941 - 19 september 1944. Fortsättningskriget står mellan Finland och Sovjet. Efter Vinterkriget befann sig Finland i en sorts undantagstillstånd med var sjunde medborgare inkallad i det militära.

September 1944 – april 1945. Lapplandskriget mellan Tyskland och Finland förs i norra Finland där tyskarna försvarar viktig gruvdrift.

Läs alla artiklar om: Finland 100 år
Gå till toppen