Huvudledare

Ledare: Fuskarpolitiker offrar sina idrottare. Det är sorgligt.

Den ryske skidlöparen Alexander Legkov, i mitten, fråntas sitt OS-guld från femmilen i Sotji 2014.Bild: Charlie Riedel
Idrottsvänner misströstar.
De olympiska vinterspelen i Pyeongchang i Sydkorea 9–25 februari riskerar att trasas sönder av uteslutningar och avhopp.
Spelen kan mycket väl solkas i kölvattnet av Rysslands systematiska, statsstödda dopningsfusk. Det faktum att IOK, den internationella olympiska kommittén, nu stänger ute Ryssland som nation från vinter-OS är ett logiskt svar på avslöjanden om nattliga utbyten av officiella dopningsprov mot andra provrör under Sotji-OS och annat foul play. Ändå leder det, inte oväntat, till protester och bortförklaringar från förorättade ryska ledare.
Det är en sorglig och sjaskig historia.
Men en ännu sorgligare historia upptäcks av den som lyfter blicken en aning och ser på världen – även idrottsvärlden – i ett helikopterperspektiv.
Vilken tyngd har idrotten i det storpolitiska spelet?
Stor. Mycket stor. Och så har det varit länge.
Åtskilliga är de länder som utnyttjat idrotten för att sammansvetsa folket. Lyfta hela nationen. Med eller utan fusk.
Se på DDR, det kommunistiska Östtyskland, som på 70- och 80-talet i systematiska dopningsprogram utsatte sina unga idrottare för hälsofarliga kurer i en gigantisk mörkläggning. Syftet var att bräcka Väst, inte minst Västtyskland, genom att visa upp den fysiskt och moraliskt fulländade medborgaren och det egna politiska systemets styrka. Deutsche Doping Republik blev DDR:s öknamn.
Många blickar tillbaka ända till Berlins olympiska spel 1936 och nazisternas försök att bevisa den ariska rasens överlägsenhet. Det var förhoppningar som den svarte amerikanske friidrottaren Jesse Owens förtjänstfullt grusade med sina fyra OS-guld.
Det finns mindre uppenbara exempel.
Hundraårsfirande Finland utnyttjade för ett sekel sedan idrottsnationalismen för att bygga kollektiva traditioner och ett nationellt medvetande. Den unga nationen skulle svetsas samman.
Inte heller Sverige kan hållas utanför. Det existerar en svensk nationalchauvinism. Att Sverige säljs in runt om i världen som den humanitära stormakten – med eller utan ”den svenska modellen” som varumärke – är välkänt. Men nog är idrotten det rum där blågula flaggor fått vaja ohämmat och stolta svenska känslor av patriotism och nationalism tillåtits pysa ut.
Stat och kommuner i Sverige förser Riksidrottsförbundet med uppemot tio miljarder kronor om året. Varför? God folkhälsa. Demokratisk fostran. Underhållning till folket. Bara det? Längtan efter den internationella strålglansen bör inte underskattas.
Alla länder är en del i ett tvivelaktigt system där sportsliga framgångar ska skänka stjärnglans åt nationer och regeringar.
Ändå framstår Ryssland idag som det land där den statligt regisserade idrottscynismen går längst.
Det är olycksbådande att Putinregimen lyft Ryssland tillbaka till ”den gamla onda tiden” i Sovjetunionen, då en auktoritär stat gjorde vad den ville för att ”stärka” nationen. Den enskilda individen betydde inte mycket. Medborgaren sågs som en kugge i det maskineri som skulle lyfta nationen och den store ledaren. Den enskilda idrottaren utnyttjades skamlöst.
Nu går tankarna till sommar-OS i Moskva 1980 och i Los Angeles 1984. Två olympiska spel som för tv-tittande idrottsälskare förstördes av storpolitiska bojkotter.
Men det är rätt av IOK att ta det drastiska steget att stänga Ryssland ute från vinterspelen i Pyeongchang. För att rädda idrotten.
Det är rätt att släppa fram enskilda – dokumenterat rena – ryska idrottare att tävla i OS, under neutral flagg. Det är inte de som ska straffas utan de ytterst ansvariga fuskarna. President Vladimir Putin uppgav på onsdagen, som väl är, att de ryska idrottare som kan och vill delta i OS inte ska hindras.
Det är lika rätt att stänga ute de nationella symboler som Putins fuskande lakejer genom den massiva dopningen velat stärka. Den ryska flaggan. Och nationalsången.
Gå till toppen