Signerat

Henrik Bredberg: Namnbyte. En väg in i Sverige.

Familjen Nilsson från Småland på väg att bli Nelson family i Minnesota. Ur Jan Troells filmBild: Skånereportage
Jackie heter en kvinna som pluggar i Lund. Eller. Hon kallar sig Jackie. Egentligen heter hon Yuhua, men hon har insett att det är svårt på gränsen till omöjligt för svenskar att uttala hennes kinesiska namn.
”När jag skriver ett cv heter jag Yuhua-Jackie”, förklarar hon.
Åtskilliga som bor i Sverige och har utländsk bakgrund byter namn. Av ett eller annat skäl.
I februari i år skrev läkarstudenten Katarina i denna tidning. Hon vittnade om hur hennes jobbansökningar plötsligt besvarades avsevärt snabbare. Det var när hennes kroatiska efternamn byttes mot ett svenskt.
Sverige har sett fler än en Muhammed bli en Sebastian eller Niklas.
I Ekonomisk Debatt (nr 8, 2017) skriver Lina Aldén en ledare med rubriken ”Värdet av ett svenskklingande namn”. Hon tar upp forskning med anmärkningsvärda siffror.
En studie från 2007 visar att män med arabiskklingande namn måste söka dubbelt så många jobb som män med svenska namn för att komma till intervju.
I en annan studie, från 2009, är en slutsats att personer födda i Afrika, Asien och slaviska länder som byter namn ökar sin inkomst med 141 procent. Vilket antyder att de efter namnbytet helt enkelt oftare får jobb.
Visst är situationen olycklig. Men om svenska arbetsgivare är fördomsfulla och rasistiska eller snarare bekväma och riskminimerande – alltså osäkra på sökandes kvalifikationer och språkförmåga – lär variera.
Frågan är om det är rimligt att en person med utländsk bakgrund byter namn för att lättare få jobb.
För många kan det kännas sorgligt. Förnedrande kanske. Ska människor tvingas göra våld på sin identitet? Böja sig för den som diskriminerar?
Men det är inte tvunget att köpa en så mörk bild.
De flesta reagerar nog inte så negativt inför vad som hände Karl Oskar, denne sinnebild av en invandrare och nybyggare från Vilhelm Mobergs odödliga romansvit. Karl Oskar Nilsson från Ljuders socken i Småland landsteg vid Battery Park i New York 1850 och kallade sig så småningom Charles O. Nelson.
Karl Oskar och Kristina kom till ett nytt land. Ett nytt språk. Nya lagar. Att då amerikanisera sitt namn måste inte tolkas som en förnedringsakt. Det kan ses som en utsträckt hand.
För så kan ett namnbyte också tolkas:
* Jag vill höra hemma här, oavsett om jag stannar eller en dag återvänder.
* Jag ändrar mitt namn som ett kontaktsökande steg. Jag vet att svenskan är uppbyggt av delvis andra språkljud än mitt hemspråk och inser att ni kan ha svårt att uttala mitt namn.
* Jag vill arbeta här, bidra här. Göra mitt. Men jag vill bemötas rättvist i det nya landet. Så jag ser gärna att ni jobbar med attityderna till utrikes födda, och att ni inför fler anonymiserade ansökningar och fler arbetsprov på arbetsmarknaden. För jag inser att integration är en ”process som leder till att skilda enheter förenas”, som det står i uppslagsverket. Båda sidor måste anstränga sig. Du kan bidra med det där och jag med det här.
Så möts vi någonstans på vägen.
Gå till toppen