Kultur

Tunga och lågmälda bidrag på konsthallen på Parkgatan i Malmö

Carolina Söderholm ser en lovande men allvarlig utomhusutställning på Norra Parkgatan vid Folkets park i Malmö.

Ella Tillema vid en av målningarna som ingår i "Havet ligger blankt när stormen rasar"Bild: Patrick Persson

KONST

Ingrid Furre, Leif Holmstrand, Ella Tillema. "Allt som finns kvar är vi", Konsthallen på Parkgatan, Malmö, t o m 30/12.

Att fortsätta andas. I svåra lägen kan det vara nog. Inför andra världskrigets utbrott affischerade den brittiska regimen gatorna med sitt budskap "Keep calm and carry on". Det gäller att hålla näsan över vattenytan. Som individ, kollektiv och nation. Men i Ella Tillemas målningar vid Folkets Park i Malmö misslyckas också det. Snart syns bara ögonen på kvinnan i det becksvarta vattnet, och blicken inger inget hopp. "Havet ligger blankt när stormen rasar" kallar Tillema sviten av fem målningar. I tre av dem syns fortfarande självporträttet. Sedan är hon borta och mörkret kompakt.
Passande nog har skymningen fallit när jag besöker Konsthallen på Parkgatan. Denna utomhussatsning är ett led i ambitionen att skapa en tryggare, mer levande stadsmiljö längs gång- och cykelstråket som förbinder Möllan med S:t Knut/Sorgenfri. Bakom satsningen står gatukontoret, Malmö stad i samarbete med Mitt Möllan och dess förvaltare Stena Fastigheter. Om sträckan länge dragits med ljusskygga aktiviteter ska den nu intas av kultur. Denna gång i form av konstverk som fästs vid staketet in mot parken.
Leif Holmstrand framför ett av sina verk.Bild: Patrick Persson
Här kan man hänga vid formgivaren Egil Janssons lyktstolpebord, för att en bit bort mysa i den gigantiska lampans sken. Formgiven av designern Petra Lilja i samarbete med Malmö stad har den sedan 2012 vintertid flyttat runt mellan gator och torg. Ett slags lampans urform, som får stadens och hemmets rum att kollidera med en surrealistisk twist.
Fast inte ens dess trivsamma ljus kan skingra svärtan som Ella Tillema målar fram. Som så ofta i hennes måleri råder ett olycksbådande lugn. Oavsett om hon, som i "Medan vi faller" porträtterar människor uppslukade av mobilen, eller som i vårens blånande svit "Skräcken" låter vattnet sluta sig kring pojken, är stillheten total. Det är förnekelsen och likgiltigheten inför katastrofen som hon vill åt, tänker jag. Med penseln bjuder hon frustrerat och förtvivlat motstånd mot den värld där människor tillåts gå under i nattsvarta vågor medan havsnivåerna stiger.
Det är djärvt att satsa på ett så tungt bidrag. Den konst som ingår i utomhuskonsthallens första utställning flirtar varken med muntra färger eller dekorativ ögonlyst. Istället har curatorsteamet Anna-Karin Andersson och Elias Björn, från Mitt Möllan, valt att ha tillit till publiken. Förutom Ella Tillema visar norska Ingrid Furre ett textbaserat verk, medan Leif Holmstrand tecknat på skärmdumpar från en konversation på internet. Alla har de gått på Malmö konsthögskola och är verksamma i staden, födda från sjuttiotalets början till tidigt åttiotal.
Länge blir jag stående vid Holmstrands bidrag och följer en allt hetsigare debatt om heteronorm, homofobi och surrogatmödraskap medan tecknade monster sprider sig över raderna. Till slut blir det en trasslig härva av hårdnande retorik där åsikterna bokstavligen flyter samman. Effektfullt och personligt illustrerar Holmstrand hur diskussioner spårar ur när viljan att lyssna saknas. Enklare än att argumentera är att blockera den som tycker fel - en tendens som märks i allt fler av samtidens debatter.
Som kontrast gör Ingrid Furres textverk vid första anblick ett mildare intryck. I vitt på svart följer orden på varandra: "småfåglar, frukost i sängen, pajskal, spott, ägg från sjöborre". Men bland vardagens brottstycken tränger större och oroande skeenden in: "driva runt, smula, ost, druvor, drunkna ..." Om hon tidigare gjort skulpturer som likt egensinniga möbler smyger längs golv och hörn, handskas hon här lika diskret och oväntat med språket. Jag blir inte förvånad när jag ser att en av de två poesiböcker hon gett ut på norska förlaget Flamme karaktäriseras som en existentiell kokbok.
Utställningen framstår som en lovande om än lågmäld start på Parkgatans konsthall. Om fortsättning följer, hoppas jag att konsten också mer fysiskt och skulpturalt tillåts ta plats i stadsrummet.
Gå till toppen