Miljöpartiet har ingen gemenskap med någon. De har styrt i Region Skåne sedan 2002, först tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, sedan med alliansen och nu med Socialdemokraterna. Det viktiga för de gröna har uppenbarligen varit att sitta vid makten, inte vilken politik som ska föras.

Tillsammans med oss drev Miljöpartiet en politik för valfrihet och vi införde tretton vårdval, det vill säga flyttade makt från politikerna till patienterna.

I samarbetet med Socialdemokraterna har de gröna förvandlats till betongsossar, nu flyttar de tillbaka makt till politikerna.

Vårdvalsslakten har inletts och verksamhet har konsekvent – utan att den har blivit bättre eller billigare – förts över i regionens regi.

Detta har gjorts därför att Miljöpartiet har bytt åsikt eller kompis.

Var är svekdebatten? Eller orkar ingen ens bli besviken på Miljöpartiet längre?

Miljöpartitopparna Fredrik Hanell och Anna-Maria Myszka-Gustafsson kräver att Moderaterna ska ge besked om vem vi avser att söka samarbete med i Region Skåne (Aktuella frågor 25/11). Det är en märklig fråga då de själva aldrig har lämnat besked i förväg om de ämnar vara socialister eller borgerliga efter ett kommande val.

Moderaterna avser att söka väljarnas stöd för den politik vi går till val på. Om Miljöpartiet vill kämpa mot köer i vården eller för fler filer på motorvägarna är de, trots påhoppen, mer än välkomna. Finns det andra partier som vill göra det, går det lika bra. Det är ju just så som de rödgröna agerar när de nu styr Region Skåne i minoritet.

Miljöpartiet accepterar med glädje Sverigedemokraternas röster, om Miljöpartiet får igenom sin politik. I varje fråga där de rödgröna tycker annorlunda än alliansen måste de rödgröna säkerställa att de får Sverigedemokraternas stöd. I Region Skåne är Sverigedemokraterna valfrihetsfiender och röstade med Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet på senaste regionfullmäktige om att minska smärtpatienternas möjligheter att få den vård de vill ha.

Moderaterna ingår sedan 2004 i ett allianssamarbete tillsammans med Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna. Vi delar samma värderingar och vet att vi kan förhandla fram gemensamma politiska lösningar för fler jobb, kortare köer i vården, och bättre vägar och järnvägar.

Vi går till val på att bilda ett alliansstyre i majoritet. Men om det inte blir så lyckligt har vi, precis som Miljöpartiet, för avsikt att varje gång rösta för och acceptera stöd – också av Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna – för att få igenom så mycket som möjligt av vår politik.

Av de senaste opinionsmätningarna att döma får Miljöpartiet svårt att behålla sina ordförandeklubbor efter valet. Men vi förstår att de driver den här vem-tar-vem-debatten. Att ropa ”vargen kommer” är det enda argument Miljöpartiet har kvar.

Väljarna är intresserade av vilka beslut i sak som partierna vill driva. Det borde Miljöpartiet också vara.