Först när eftertexterna rullar framgår det att tunisiskan Kaouther Ben Hanias nya film baseras på en verklig händelse 2014, som fick rättsliga efterföljder. Det är en liten tröst i den överväldigande känslan av förfäran, sorg men framför allt av vrede som väcks under huvudpersonen Mariams mardrömslika natt då hon har blivit våldtagen av två poliser och söker hjälp på sjukhus och polisstationer.

Inte oväntat är ”Skönheten och odjuren” ytterligare ett drama med den arabiska våren och demokratiseringsprocessen från 2011 som fond. Tidigare i år gick till exempel hennes landsman Mohamed Ben Attias finstämda ”Min arabiska vår” på svenska biografer.

Kaouther Ben Hanias film har ett helt annat tonfall och är en kritisk attack på de patriarkala strukturerna, där nedärvda traditioner och fördomsfulla synsätt genomsyrar samhällsapparaten. Här görs en detaljrik genomlysning av kvinnors ofrihet och utsatthet i samband med sexuellt våld. Samhällets beskyddare, alltså polisen, visar upp en korrupt sida där enskilda tjänstemän tar sig friheter och deras överordnande endast har sin egen makt för ögonen.

Trots att Ben Hanias film hade sin urpremiär redan på Cannesfestivalen i våras blir den ett aktuellt vittnesmål i pågående #metoo-kampanjen.

Allt börjar roligt och spännande för 21-åriga studentskan Mariam (Mariam Al Ferjani) med en klubbkväll på ett av Tunis hotell. Klänningen har fått en reva och en kompis medför en betydligt mer vågad kreation som är urringad och lämnar armar och skuldror bara. När Mariam senare går ut med Youssef, en ny kille som hon snabbt spanat in, dyker polisbilen upp. Undan för undan rullas sedan det fansansfulla dramat upp, allt medan den skräckslagna Mariam tillsammans med Youssef försöker få det läkarintyg som polisen kräver för att starta en förundersökning.

Det blir besök på en privat klinik, ett allmänt sjukhus, ett par olika polisstationer och allt fångas realistiskt av den rörliga kameran med svensken Johan Holmquist som fotograf. Någon solidaritet från andra kvinnor möter inte den solkade studentskan och männen, bortsett från en rättsläkare och senare en äldre polisman i underordnad ställning, är öppet hånfulla. Hela tiden finns den outtalade domen – klär man sig så får man skylla sig själv. En i grunden ovidkommande anmärkning men som även framförts i svenska rättssalar.

Dramat får allt mer karaktär av thriller med flera oväntade vändningar, inte minst i slutet. Möjligen skulle filmen ha vunnit på en rakare berättelse. Här finns viss oklarhet kring Youssefs agerande. I sin roll som politisk aktivist har han en gammal historia med polisen, men stämmer deras anklagelse mot honom i slutet? Har även han blivit en av ”odjuren”, det vill säga det samlingsnamn som kan appliceras inte endast på polisen utan faktiskt också på övriga samhällsfunktionärerna vilka bemöter den unga kvinnan med avståndstagande och nedlåtenhet i stället för upprättelse och moraliskt stöd?

De frågorna förblir obesvarade.