Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Dödsfantasi om livet – och orgasmen

Livets oväntade rikedom – i de dödas ögon. Niklas Qvarnström faller för Laura Lindstedts kvinnokör från andra sidan.

Laura Lindstedt.

Laura Lindstedt

BOKEN. Oneiron. Övers Camilla Frostell. Norstedts.

I Sartres drama ”Inför lyckta dörrar” från mitten av fyrtiotalet finner sig ett antal människor i ett slutet rum. De har inte mycket gemensamt, förutom att de visar sig vara döda, fast i ett evigt limbo och dömda till varandras plågsamma sällskap. ”Helvetet är”, som Sartre slagordsmässigt formulerat det, ”andra människor”.
I finska Laura Lindstedts andra roman, den ambitiösa ”Oneiron” som belönades med Finlandiapriset 2015, befinner sig sju kvinnor i ett liknande predikament. Referensen till Sartre dyker mycket riktigt upp. ”En fantasi om sekunderna efter döden”, lyder undertiteln. Eftersom tiden är satt ur spel kan dessa sekunder rymma hur mycket som helst. Hela liv som passerar revy och dödsögonblick som vidgas, på dryga 430 sidor omsorgsfullt stilblandad prosa.
”Oneiron” (icke att förväxlas med Fabian Kastners roman ”Oneirine”) syftar på den klassiska grekiskans ord för dröm. Det är också med intensiteten i en våt dröm romanens sjuttonåriga Ulrike förs över till andra sidan, som i en ”Alice i Underlandet” för vuxna. De övriga sex kvinnor som redan befinner sig i den tröskeltillvaro där tiden upphört, av den enkla anledningen att de allesamman dött exakt samtidigt, har bestämt sig för att ge nykomlingen en sista smörjelse i form av en rejäl orgasm. ”Lilla döden”, som den kallas, infinner sig medan hon anträder den stora.
Mellan sina ben har hon ett benrangel. Obehag och njutning i ett, precis som det kan vara i drömmar. Kroppen visar sig tillhöra en sannskyldig svältkonstnär, judisk-amerikanska Shlomith. I ett dödligt performanceverk, som för tankarna till outhärdliga journalfilmklipp från andra världskrigets förintelseläger, har hon bantat ner sig till 28 kilo.
Själv är Ulrike från Österrike, och har förolyckats på väg hem från sitt jobb på en restaurang. Förutom med Shlomith delar hon dödsögonblick med den unga Maimuna från Senegal som drömmer om att bli modell, med den barska Polina från Ryssland, med den holländska städerskan Wlbgis, fransyskan Nina och brasilianska Rosa. Tillsammans bildar deras berättelser och högst varierade livsöden stämmor i ett kollektivt körverk som får mig att tänka på den vackra formuleringen hos Nelly Sachs: ”Än hyllar döden livet.”
För även om ”Oneiron” onekligen är en dödsfantasi, underbyggd av Swedenborg och ”Den tibetanska dödsboken”, är det inte så mycket en meditation över det hinsides som en påminnelse om livets oväntade rikedom, sedd genom det ovedersägliga faktum att det en gång ska upphöra.
Men det är också en roman om dödens ständiga närvaro i detta liv. Shlomiths långsamma självmord är både medvetet och oavsiktligt. Wlbgis bryts ner av cancer. Rosa lever på lånad tid, med ett transplanterat hjärta i bröstet, och Nina kan uppleva att hon sviker livet självt när hon dör med två tvillingfoster i sin livmoder.
”Oneiron” är skriven med en närapå otidsenlig tro på romankonsten, som kan föra tankarna till den tidige Jan Kjærstad och andra postmodernistiskt orienterade författare under åttiotalet. Den gör skäl för sitt namn, och påminner om den litterära föreställningens drömska ursprung: att trolla fram bilder djupt därinne i hjärnans mörkrum.
Gå till toppen