Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Äran: Drar ner byxorna på makten

I den bulgariska "Äran" spelar Stefan Denolyubov en järnvägsarbetare som hittar en driva med pengar – och upphöjs till hjälte av myndigheterna.Bild: Starlet Media

Äran

BIO. DRAMA. Bulgarien/Grekland (Slava), 2016. Regi: Kristina Grozeva och Petar Valchanov. Med: Stefan Denolyubov, Margita Gosheva, Kitodar Todorov. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.45.

En järnvägsarbetare, ute på sin dagliga tur för att dra åt muttrar på rälsen, hittar en driva med sedlar. Han frestas att ta dem, men väljer istället att anmäla fyndet. Det är starten på en kafkaartad händelsekedja där arbetaren upphöjs till en osannolik hjälte, men förlorar alla illusioner om rättvisan.
Om den rumänska filmen i drygt tio år firat triumfer på de stora festivalerna, med regissörer som Cristian Mungiu och Cristi Puiu som galjonsfigurer, så är grannlandet Bulgarien mer en vit fläck på filmkartan. Den bulgariska regissörsduon Kristina Grozeva och Petar Valchanov ligger nära rumänerna med sitt strama realistiska formspråk och också med tematiken som kretsar kring klassklyftor, korruption och rättsröta i det nykapitalistiska Östeuropa. Deras "Läxan" gick på svenska biografer häromåret, och "Äran" är del två i en löst sammanhållen trilogi baserad på verkliga nyhetsartiklar i bulgarisk press.
"Äran" är en liten svart komisk pärla till film, och det är mycket skådespelaren Stefan Denolyubovs förtjänst. Han storspelar som den sjavige, buttre och gravt stammande järnvägsarbetaren, Tsanko, som närmast bokstavligen paraderas runt av myndigheterna som en skyltdocka för redlighet och nit; scenerna där han måste byta till rena byxor är exempelvis obetalbara. Men hans upphöjelse till arbetarhjälte är bara ett spel för gallerierna som ska dölja korruptionen inom transportmyndigheten. Alla tror att Tsanko är korkad, inte bara för hans lufsiga framtoning och oförmåga att uttrycka sig, utan också för att han var dum nog att rapportera pengafyndet. Bulgarien framstår som ett samhälle där alla blåser alla – och förväntar sig att bli blåsta.
Skurken i dramat är transportmyndighetens pr-kvinna Julia, en iskallt kalkylerande och ständigt babblande spinndoktor som görs med total tonträff – man verkligen hatar henne – av Margita Gosheva. Julia och Tsanko är varandras motsatser: hon har allt det ekonomiska och kulturella kapital som järnvägsarbetaren saknar, och hon är lika ohederlig som han är hederlig.
Allt detta hade kunnat bli en ganska platt parabel om fattiga och rika, om inte porträtten nyanserades efterhand. Tsanko är ingen ängel, Julia ingen djävul och den överraskande, brutala och symboliska slutscenen är den bästa slutscen som jag har sett på film i år.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 15 december
Gå till toppen