Heidi Avellan

Heidi Avellan: Mot makten, inte männen.

Om #metoo tappar sitt fokus på trakasserier och övergrepp krymper kraften. Om den slirar på rättssäkerheten drabbas legitimiteten.

Också Paula Bieler (SD) läste upp vittnesmål från #maktenskorridorer.Bild: Claudio Bresciani/TT
Jag känner inte Ulf Malmroos. Det är inte därför det gör ont i magen att läsa hur denne filmman i Facebookgrupper anklagas för en våldtäkt med sadistiska och rasistiska inslag för 25 år sedan. Inte med namns nämnande, men med så många detaljer att det är svårt att inte känna igen honom.
”Utan rättslig prövning eller ens en chans att försvara mig har jag blivit stämplad som våldtäktsman och är därmed redan dömd … Var finns det rättsliga skyddet när det gått så långt att samhället tillåter lynchmobbar att döma enskilda individer och ödelägga liv?”
Det han beskriver är skuggsidan av det angelägna upproret #metoo, denna tsunami av vittnesmål som kan skölja bort den makt män tar sig över kvinnor. Om den hanteras rätt. Men, som Malmroos konstaterar, en bra sak får inte leda till att folkdomstolar härjar fritt. Det finns ingen polisanmälan och har aldrig funnits någon.
Hela hans familj mår dåligt och han drabbas professionellt. Vilken skådespelare vill jobba med honom, vilken finansiär vill förknippas med honom?
Anklagelser om sexbrott är ofta knepiga. Två personer på plats. Ord står mot ord.
Detta sagt inte för att misstänkliggöra vare sig Malmroos eller kvinnan. Jag vet inte vad som hände, men det vet inte heller de som på sociala medier skriver att ”han borde bannlysas i branschen, ställas till svars även om brottet hunnit bli preskriberat”. De som menar att en man ska naglas vid skampålen på lösa rykten.
Alla som ser vilken roll #metoo kan spela måste ta detta på stort allvar. För vad som nu händer beror på hur uppropet förvaltas.
Anklagelser om övergrepp och trakasserier slår hårt, också när inga namn nämns och det inte är uppenbart förtal. Ofta går det ändå att ringa in den utpekade – eller så anklagas fel person. Här gäller det att trampa försiktigt; "lite svinn får man räkna med" är ingen acceptabel hållning.
Namnpublicering i etablerade medier är en grannlaga syssla – men pressombudsman Ola Sigvardsson menar att den senaste tidens beslut i allmänhetens ögon framstår som slumpmässiga och skadar förtroendet för pressetiken.
”Vissa namn lyfts fram och exponeras aggressivt. TV4-profilen är kanske det tydligaste exemplet. Andra namnges inte alls. En del anonymiseras till en början för att sedan hängas ut. Det kan uppfattas som ett lotteri med enskilda människors liv som insats”, skriver han på DN Debatt (15/12).
Här krävs transparens så publiken förstår besluten.
Politikerna plockar förstås upp #metoo, även om det är beklämmande att bara arton – av dem bara tre män – prioriterade detta i måndags när riksdagen debatterade frågan. Lite fler lyssnade till politikernas egna vittnesmål – #maktenskorridorer – i torsdags.
Kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) presenterar tio åtgärder mot sexuella trakasserier i kulturvärlden. Jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) träffar representanter för flera av uppropen och fokus ligger på arbetsplatserna. I sitt jultal (12/12) tog Annie Lööf (C) upp det här:
”Det måste helt enkelt bli lättare att säga upp en misstänkt gärningsman.”
Rätt – fast ändå fel. Att någon är misstänkt kan inte vara grund nog att sparka hen. Här står det angelägna i att skydda offret mot rättssäkerheten. Lööf menar väl, men det är viktigt att orden faller rätt i detta känsliga läge när lynchmobbar vittrar blod.
Andra passar på att utnyttja #metoo som bräckjärn för en politik de försökt driva utan framgång: V kräver att anställningsformen allmän visstid avskaffas och att den omdebatterade lagen om samtyckeskrav införs. Det som också jämställdhetsministern utlovade då #metoo startade i oktober. Raskt skulle det gå – klart till jul. Just nu är beskedet "väldigt snart” trots att juridiska experter avråder. Det blir inte lättare att hantera misstänkta sexbrott för att krav på ett nej byts till krav på ett ja.
Däremot talas det alldeles för tyst om kvinnor som lever i hederskultur – #underytan – där få vågar vittna och mörkertalet sannolikt är förfärande stort.
I veckan ledde jag ett samtal på Moderna Museet i Malmö mellan cheferna för de stora konstinstitutionerna. Initiativtagarna till uppropet #konstnärligfrihet var bjudna, men valde bojkott: de kände sig inte inbjudna – eller ville inte bli ett feministiskt alibi. Vad nu det innebar.
Cheferna var öppna för kritik och synpunkter, men utanför museet anklagades Konsthögskolan för tystnadskultur, sexuella övertramp och dålig arbetsmiljö. Trots dess försök att motverka en traditionell utpräglat patriarkal struktur – där en professor i praktiken har makt över sina studenters framtida karriär.
Rektor Gertrud Sandqvist berättade också om den kvinnliga stjärnan som på studenternas önskan kom för att hålla en workshop och lade fram sin rider: en flaska vodka per dag, yogapass – och unga manliga sängkamrater. De två första önskemålen var inget problem, vid det tredje blev det nej.
Konstnären fann sig i det – och skaffade sitt sällskap själv. En bild av hur en institution kan och måste förhålla sig.
Det står och väger nu. Om #metoo tappar fokus på sexuella trakasserier och övergrepp, på den makt vissa män tar sig över kvinnor, krymper kraften. Om #metoo blundar för rättssäkerheten blir legitimiteten kantstött. Om #metoo inte skyddas mot övertramp skadas detta angelägna och breda uppror.
Då kan man snacka om förspilld kvinnokraft.
Gå till toppen