Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Gyllenhammar blottlägger psykopatisk golddigger

Cecilia Gyllenhammars nya bok handlar om en golddigger som med psykopatisk precision utnyttjar en rik arvtagerska. Maria Küchen blir skakad och rörd av denna nyckelroman.

Cecilia Gyllenhammar, född 1961.Bild: Henrik Montgomery/TT

Cecilia Gyllenhammar

Sängkammartjuven. Bladh by Bladh.
När jag lägger ifrån mig Cecilia Gyllenhammars nya roman efter avslutad läsning är jag svimfärdig. Medan jag läste glömde jag flera gånger bokstavligen bort att andas.
På ytan speglar ”Sängkammartjuven” ett liv fjärran från vanligt folks slit. En stipendieförsörjd författare och arvtagerskan till en förmögenhet finner varandra och njuter sedan tillsammans på olika öar i solen. De uppfylls av skuggorna och dagrarna i sin relation som om den vore ett älskat barn. Deras riktiga barn hamnar i bakgrunden. De är narcissistiska, privilegierade, perspektivlösa – men vänta nu.
Nej.
Det är inte vad Gyllenhammars bok främst handlar om.
Under ytglittret finns en helt annan underström.
Här gestaltas hur en kvinnas längtan efter passion, gemenskap och bekräftelse utnyttjas med nära nog psykopatisk precision. Steg för steg blottlägger Gyllenhammar hur huvudpersonens pojkvän, Patrik, bakom en fasad av värme och charm utnyttjar hennes kärlekstörst med en förslagenhet som lämnar mig andlös.
Långt innan textens utnyttjade kvinna Suss själv gör det, ser läsaren hur parasitiskt Patrik spelar på hennes hjärtesträngar. Han ljuger, super, bedrar, stjäl. Vänner till henne som genomskådar honom lyckas han frysa ut ur hennes liv. Hon blir allt ensammare. Förstår hon inte? Nej. Inte förrän det går så långt att även en blind måste se.
Patrik är en golddigger som lyckats slå klorna i en kvinna med pengar. Samtidigt, på djupet, är Gyllenhammars berättelse isande klasslös. Förövare som Patrik och offer som Suss förekommer över hela den socioekonomiska skalan. Bland Patriks likar finns inte bara gigolos som gräver guld bland besuttna. Där finns även karlar som manipulerar och låter sig försörjas av kvinnor i låglöneyrken, kvinnor som likt Suss i ”Sängkammartjuven” accepterar förnedringen utan att se den.
Varför? De vill bli älskade, som vi alla, men de fick aldrig lära sig hur man gör.
Oförmåga att ge och ta emot kärlek är ett genomgående tema i Cecilia Gyllenhammars romaner. Suss i ”Sängkammartjuven” är författarens alter ego. Tidigare har hon skildrats i ”En spricka i kristallen”, där Gyllenhammar avsökte mörkersidan av sin uppväxt i en av Sveriges rikaste familjer, och i ”Stäpplöperskan” som handlade om skilsmässa och förskjutenhet.
Också ”Sängkammartjuven” är nyckelroman. Suss sol-och-vårande pojkvän har döpts om, men identifieras rätt enkelt av den som inifrån känner till Sveriges författarvärld. Jag vet vem ”Patrik” är. Det är dock inte det intressanta här. Gyllenhammar berättar en historia vars allmängiltighet och laddning vida övertrumfar skvallerfaktorn.
Visst blir jag medan jag läser en smula trött på namedropping och konstnärsromantik, men när jag till sist slår ihop boken har jag helt glömt det. Jag är rörd och skakad. Det krävs självövervinnelse och skicklighet för att omvandla en tung personlig känslomässig förnedring till litteratur värd namnet.
Gå till toppen